I helgen åt vi middag med och vinkade av ett gäng närstående som skall åka till Spanien på obestämd tid. Jag minns just de orden ”på obestämd tid” när jag själv sa dom, när jag själv var där. Då vi också skulle åka på en långsemester tillsvidare. Och det till slut handlade om 2,5 år.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blir smått avis. Eller avundsjuk är inte riktigt rätt ord, för jag är verkligen jätteglad för deras skull (och att vi har någonstans att ”hälsa på” när vi åker på semester hehe). Men jag blir väl snarare nostalgisk.
Jag och Elian gick igenom en (STOR) mapp med mobilbilder därifrån. Vi hittade även lite videos och jisses som vi skrattade. Han och Emilia var så små, så roliga… ja tänk vilket äventyr vi var med om!
Jag kan sakna det ibland. För visst är det okej att sakna det, trots att jag lever ett annat liv idag som jag såklart älskar? Jag är så tacksam över kärleken som jag fann, Elise, känslan av ”kärnfamilj” och hela det köret. Jag skulle såklart inte byta ut det mot något alls. Behöver jag ens förklara det?
Men jag kan sitta och titta på sådana här bilder ofta, drömma mig bort och tillbaka, minnas och ja – sakna. Jag kan sakna den där spontaniteten som jag en gång levde efter. Hur jag ganska så bekymmersfritt bara tog dagarna som de kom. Jag kan sakna min orädda sida, min törst efter äventyr och spänning. Jag kan sakna mitt unga jag. För lite så var det; jag var så mycket yngre… inte bara bokstavligen men emotionellt. Förstår ni hur jag menar?
Jag fann verkligen mig själv under tiden vi var där. Jag var så extremt nedbruten och vilsen åren innan… så jag fick verkligen chansen att bygga upp mig själv. Det var min tid, mina år, en nyttig tid för mig att leva och inte bara överleva. Sedan så har livet mest gått ut på att rota sig lite därefter, bygga på en grund, en bas, en fast och trygg punkt.
Hur som helst så skall jag skippa svamlet, här kommer några av bilderna… ett par av dom har jag nog aldrig publicerat förut.
Solsken, goda glassar, barn som växer och utvecklas och samlar nya språkkunskaper, pool och hav, fokus på träning och magrutor (då med – haha), solnedgångar, långa promenader, goda drinkar, roligt sällskap, äventyr och harmoni.
Åh, vilka underbara bilder! "Hängde" med hela din vistelse där. Visst, lärde väl Emilia sig att prata Spanska? Har hon glömt språket, eller håller hon det vid liv? Tack för en fin blogg, fina du.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen – filmen från Emilias första skoldag i Spanien är något av det finaste jag sett! Minns hur jag satt med tårar i ögonen när jag tittade på den och jag tyckte hon var SÅ modig!