Denize

Yta. Alltid skall allt handla om yta. Tankarna hamnar på något sätt alltid där och jag är så himla trött på det. Som jag skrev häromdagen så fick jag fundera på om jag ville publicera inlägg inom ett visst ämne just pga det ytliga.
Det är ett sådant jäkla hets kring hur man ser ut, eller framförallt hur man SKA se ut. Vem var det egentligen som började bestämma hur en tjej ska se ut, vad som är vackert och vilket som inte är vackert?

Det är ingen hemlighet att kroppen förändras efter att man har fött barn. Jag fick dessutom barn tidigt, hade inte riktigt funnit mig själv tillräckligt för att undvika osäkerhet och har många gånger brottats med elaka tankar om mitt eget yttre. Jag har fått bekämpa många destruktiva beteenden i mina yngre år. Efter att ha varit gravid och fött barn så såg jag såklart inte ut som mina jämnåriga, jag passade därmed inte heller in i vad som ansågs vara vackert eller snyggt (enligt… ja enligt vem egentligen? Enligt den där mallen återigen om hur man SKA se ut).

Med åren lärde man sig om vad som egentligen var viktigt och sålänge jag accepterade och älskade mig själv för den jag var på insidan så skulle resten inte spela någon roll. Min kropp har faktiskt klarat av tre graviditeter och de där brösten som tyvärr inte längre ser ut som dom en gång gjorde – dom har ändå klarat av vad dom är till för: ge mina barn mat och näring och överlevnad. Att dom förvandlades till ett par tomma skinnpåsar känns såklart inte så himla roligt alla gånger, det är klart att det hade varit trevligare om dom slapp bli tömda efter graviditeter och amningar och bara kunde behålla sitt ursprungliga utséende… men nu fungerar det inte så.

Genom dessa år så har jag många gånger funderat på det där med plastikoperationer. Jag har haft full förståelse för dom som har ”rättat till” brösten eller buken efter framförallt graviditeter. Jag har många i min bekantskapskrets som har gjort detta och i dagens verklighet så är det varken konstigt eller ovanligt.
Jag har själv tänkt att den dagen ekonomin tillåter och jag inte längre skall ha fler barn så skulle jag kunna tänka mig att göra ett ingrepp. Jag skulle vilja att dom där skinnpåsarna fylldes till sin vanliga storlek igen. För att JAG skulle få känna mig som mig själv och vara bekväm i mitt eget skinn.

Det är dock viktigt för mig att behålla den där självrespekten som jag i många, många år fick jobba på att bygga upp. Jag vill inte att någon talar om för mig hur jag skall eller bör se ut. Jag vill inte bli dömd för mitt utseende. Jag vill inte att någon tycker att jag är snyggare om jag har ex större och/eller fastare bröst. Jag vill bli accepterad för den jag är, omtyckt för den jag är. Jag vill kunna vara fin precis som jag är/har blivit. Jag vill inte känna att jag behöver operera mig för någon annans skull och det hoppas jag verkligen inte att någon annan tjej behöver känna heller.

Jag tänker mycket på hur lätt en människa kan påverkas av en annan människa. Eller yngre tjejer som påverkas av just den här mallen och skönhetsideal och hur man SKA och MÅSTE se ut. Jag skräms av hur det går ned i åldrarna, främst pga att jag har döttrar själv. Varav ena dottern som redan är stor, snart tonåring och hur enkelt hon påverkas av hur andra talar om för henne att man ”ska” se ut idag (läs: sociala medier, år 2017).
Jag vet att jag själv som bloggare har (omedvetet) påverkat andra tjejer genom åren så fort jag har yttrat mig om min personliga åsikt. Främst när jag var yngre, bloggen större och texten lite mer… eh; färgstark (?). Jag tänker ofta på det, att jag nu liksom läser igenom mina egna inlägg x antal gånger och funderar på vad jag sänder ut för budskap, vem som kan påverkas, vem som kanske blir trampad på på tårna osvosv.

Jag vill återigen betona att alla duger precis som dom är. Har man ett vackert inre så lyser det igenom till det yttre, enligt min mening. Man ska aldrig behöva fundera på hur man ser ut för någon ANNANS skull. Det ska inte vara ett tvång att se ut på ett visst sätt bara för att någon annan säger att det är snyggt.
Detta är ett tjatigt ämne. Men så jäkla viktigt! Jag satt och pratade om det med en vän i morse, samtidigt som personen i fråga såg att de pratade om det på Nyhetsmorgon på tv. Det cirkulerar runt-runt, men ändå fortsätter det på samma vis. År efter år.

Jag tror att om man går och funderar på plastikoperationer så måste man stanna upp både en och två gånger och fundera på vem man skulle göra det för? För vems skull? Jag har t ex lekt med tanken enda sedan efter att jag fick mitt första barn för 12 år sedan. Jag har gett mig själv tolv år att väga för- och nackdelar. Och skulle jag någon dag bestämma mig för att göra det, så vill jag vara extremt säker på att det enbart är för min egen skull. Inte för att jag borde göra det.

Jag vill även påpeka att den här träningen som jag håller igång med är för min egen skull.  Jag nämnde nog det sist, men det skadar inte att göra det igen.  Man tränar för att må bra och mina ytliga mål och resultat är givetvis ett fint plus i kanten som jag gör för att JAG mår bättre av det.  Det ska vara kul.  Och den dagen det inte känns kul längre, då är det inte längre för min egen skull – och då kan man lika gärna låta bli.