Denize

 

Hela förra veckan bubblade vårkänslorna verkligen.  Och så var det med det.  För idag vaknade vi upp till vinter igen och det gjorde vi med en stor suck, allihopa.  Till och med det barnet som faktiskt gillar snö och vinter suckade åt snön och vintern.  DÅ är det illa.

 

Idag har jag upplevt definitionen av kaos igen.  Natten var en katastrof med bebis, eller det började egentligen redan igårkväll då hon vaknade upp jätteledsen bara en kortis efter att jag hade nattat henne (det var väl det där med att jag bloggade om att hon sover bra när hon somnar för natten – man borde alltid bara hålla käften).

Jag vet inte om hon hade ont någonstans, är på väg in i en ny utvecklingsfas eller på väg att bli sjuk (hela familjen har varit snuviga i omgångar på sistone).  Hon har i alla fall betett sig märkligt.

Morgon gjorde hon ändå alldeles för tidigt för sitt eget bästa.  Och trots att man var vaken från innan kl 5 så lyckades vi ändå få sjukt brådis till skolan.  Seriöst, suck på mig!

Och så gjorde inte vädret saken bättre, vagnen fastnade, Elise gallskrek, Elian bad om nya skor då han fick snö i sina och jag sa många fula ord tyst i mitt huvud.  Jag hann även planera en utlandsflytt, lovord om att ALDRIG mer återvända till ”det här jävla skitlandet”, hoppas snön halkar och dör osvosv.

När vi skulle gå över en gata så kom jag inte upp med vagnen så jag hörde Elian ropa bakom mig ”Mamma vi går ju på vägen!”.  Han hade troligtvis hoppats på ett hurtigt svar om hur busiga vi var från en glad och rolig morsa.  Men jag var inte så glad i mitt huvud och röt bara ”JA, SÅNT ÄR LIVET!”.

Vi kom fram till skolan exakt i tid, jag var genomsvettig, Elise somnade precis utanför skolan men vaknade förstås när vi klev in där av ljudnivån, skrek en stund till efteråt men somnade om.

Väl hemma igen så hade jag bett Emilia ha alla sina ytterkläder osv framplockade innan vi kom tillbaka, så bebis kunde få sova vidare i vagnen i hallen.  Emilia hade nämligen en utedag med skolan framför sig och började därmed lite senare idag.  Jag kom in med vagnen, satte mig med en kopp kaffe och tänkte pusta ut lite.  Men så lät det ändå i hallen av någons påklädning, bebisen vaknade direkt och mamman blev skogstokig.  Jag vrålade något om att ingen någonsin lyssnar på mig, att det tydligen är jättesvårt så jag kan lika gärna säga upp mig…. och så gick dottern iväg till skolan.

….och så sitter jag här med superdåligt samvete över att jag blev arg/less/irriterad/uppgiven.  Jag önskar att jag hade lite mer tålamod.

Hur som helst så har jag lekt och försökt roa en supertrött bebis så länge som möjligt för att på något sätt lyckas följa rutinen – även om hon gick miste om morgonens sovstund.  Det gick dock sådär, hon somnade för tjugo minuter sedan och blev precis väckt av plogbilen här utanför.  Skoj.

 

En fantastisk vinterdag här.  Njuter ni också av snön?

(Hoppas ni inser att sådana här inlägg är skrivna med glimten i ögat, så ni inte tror att jag är jordens mest negativa männsika haha)