Den här lilla korven har redan hunnit bli fem månader. Eller redan? Det känns ju på något sätt som om hon alltid har funnits här. Men samtidigt så har det gått SÅ himla fort… lika lustigt som vanligt när man tänker på det!
Hur som helst så går det framåt i utvecklingen dag för dag och hon gör hela tiden små framsteg. Bara det att man kan sätta henne i babysittern (med tjugotusen leksaker runt henne + ipad som spelar barnvisor) är bra grejer. Helst av allt så vill hon att man samtidigt skall stirra på henne, prata med henne eller vara max tjugo centimeter ifrån henne – DÅ är hon faktiskt jätteduktig på att pilla på leksakerna en stund. Och äta på dom, för jisses vad allt skall in i munnen. Allt som hon kommer åt skall smakas på!
Hon har även börjat visa när hon tycker att det är dags att man tar upp henne. Hon sträcker sig oftast mot oss med armarna samtidigt som hon gnäller sitt ”mm mm mmmm”. Utöver mm:andet så blir det mycket äääh och öööh, bbbbb och ett hackande monster-aktigt ljud. Eller äsch, det känns som om hon kommer på nya ljud dagligen men roligast just nu är att säga hej. Om vi säger hej så härmar hon med ”hhhhhhhh”, sedan kan man sitta så och säga heeeeej – hhhhhhh – heeeej – hhhhh i sisådär tio minuter. Mycket roande enligt henne. Och så skiner hon samtidigt upp som en sol varenda gång hon lyckas klämma fram sitt h-ljud.
Hon protesterar högt om man vänder ryggen till eller lämnar henne ensam i ett rum, hon är (oftast) reserverad när det kommer nya människor men ändå oerhört nyfiken.
Hon har precis upptäckt katten och tycker att den är rätt spännande.
Det känns i och för sig som om hon precis har upptäckt en MASSA saker. Hon vill hela tiden att det skall hända något och tycker om att titta på allt som går att titta på.
Det märks att hon SÅ himla gärna vill kunna röra på sig nu. Hon kan rulla från mage till rygg, men jag tror att det oftast sker omedvetet. Typ när hon blir exalterad och bara tippar över, haha. Men från rygg till mage går inte alls. Hon lägger sig lite på sidan och tittar åt det hållet hon vill – men kommer ändå inte runt.
Hon tycker inte alls om att ligga ned på rygg (om hon inte skall sova förstås – då sover hon endast på rygg). Hon gör allt för att röra sig. Hon skjuter upp rumpan med hjälp av fötterna, hon snurrar till sidan eller gör allt som oftast situps. Jääääklar vad hon kämpar med att ta sig upp:
Annars så tycker jag att det är en så extremt häftig ålder nu. Hon är så himla rolig, är så MED, visar vad hon vill (och inte vill hehe). Och så är hon såååå intresserad av oss när vi äter/dricker. Hon kan följa varenda tugga med stora ögon.
På tal om det så är hon även intresserad av sin egen mat också (flaskan). Helt plötsligt skall hon äta typ konstant numera. Så jag antar att det börjar bli dags för smakportioner och annan mat som mättar. Till veckan tänkte vi låta henne smaka på (mjölkfri!) gröt. Det skall bli spännande!
Hon är verkligen ett heltidsjobb deluxe 24/7, den här lilla tjejen. Men SOM jag älskar henne. Emellanåt är det så fruktansvärt jobbigt att man inte vet var man skall ta vägen, men ändå kan dagar bara rusa förbi och det enda man har fått gjort är att skratta åt/med och roa bebis. Det händer ju så galet mycket!
Något positivt är i alla fall att jag har lyckats få ihop en rutin. För tillfället ser det ut ungefär såhär:
Någon gång mellan kl 5-6 gör hon morgon (kan bli tidigare, men oftast runt den tiden).
Vi slappar, lyssnar på barnmusik/babblarna som hon gillar, går därefter upp och leker med leksaker (mamman hinkar kaffe).
Lämnar Elian i skolan vid kl 8, ibland somnar hon i vagnen vid 8.30 – annars får vi gå hem och då somnar hon innan 9.
Efter en halvtimme brukar hon vakna och bajsa.
Runt kl 11.30 och vid kl 15 sover hon sina andra stunder under dagen.
Vid kl 17 börjar kvällsgnället, 18.30 är det kvällsrutiner som gäller med bad, pyjamas, sång, flaska osvosv och vid 19.30 är det natti-natt.
Sedan så äter hon ett par gånger under natten, kan vakna av att hon tappat nappen osv men somnar oftast om lätt. När hon väl har somnat för natten så sover hon som bäst. Vi får väl se hur länge dessa rutiner varar!
Mammas lilla tussa med de stadigaste låren i stan (haha), underbara unge – tack för fem månader av jag-känner-att-jag-lever-känslor! Och tack för att du ALLTID bjuder på ett gurglande skratt som verkligen suddar ut de sämre stunderna, just när det behövs som mest. Oavsett hur gråhårig jag blir i förtid så kommer jag alltid tycka att du är fantastisk. Och dom där gosiga kinderna du jobbar på – dom kommer jag älska att pussa på föralltid.
SÅ MYCKET KÄRLEK.
Supersöta bilder!