Denize

 

Selfie-regn från gårdagen.  Jag kände för att föreviga det långa håret innan det försvann.  De långa, tunna striporna är nu ett minne blott och det känns SKÖNT.  Det är pinsamt att säga det, men jag har inte varit och klippt mig på salong på många år.  Sista gången var nog när jag klippte mig kort i Spanien för sisådär fyra år sedan eller något.  Jag hade räknat med skäll av frisören, men det var faktiskt inte så illa som jag hade räknat med.  Lite torrt i topparna kanske, men hon tyckte inte att det var så farligt.

Något som behövdes var i alla fall en FRISYR.  Jag har nämligen helt galet tunt hår och det ser bara tunnare ut när det är sådär långt – så hon höll med om att något behövde göras.

Hon började arbeta och jag bara satt där.  Vi kallpratade emellanåt, men för det mesta så fick jag sitta tyst bara.  Den där halvtimmen bara försvann… en halvtimme av välbehövlig ensamtid.

Det kändes förstås som om jag hade varit borta i ett dygn eller sådär när jag kom hem och kramades med lilla bönan igen.

 

Jag fick med mig någon mask med färg (?) till håret, då det kan behöva lite vård innan jag lägger i nästa omgång med permanent färg.