Denize

 

Alla dessa bebisbilder, jag får inte nog.  Jag vill fånga allt, inte missa, inte glömma – det går ju så himla fort.  Snart har allt detta passerat och så står jag där på skolgården med henne och inte alls redo att ”släppa taget” inombords.  Snart är hon en självständig individ som inte alls behöver sin mamma på samma sätt.

Eller ok, jag skall inte vara fullt så dramatisk… hon är ju faktiskt bara en vecka gammal.  Men det jag menar är att jag vet hur fort det går.  Jag vet hur åren bara kan flyga förbi och det gäller att ta vara på allt och njuta av varenda liten sekund.  Och även dokumentera.  Precis som jag gjorde med storasyster och storebror.

 

En vecka.  Precis som jag nämnde i förra inlägget så har dagarna bara försvunnit den ena efter den andra – men samtidigt så känns det som om hon har funnits här hur länge som helst.  Vår lilla Elise.

Det har ju hunnit hända så himla mycket på en vecka.  Jag födde barn, förlossningen gick fort, pang bom så var vi nyblivna föräldrar och inte ens 12 timmar senare så var vi på hemmaplan igen.

Omställningen blev stor då vi knappt hade sovit en blund och bebis bjöd på flera timmars skrik på kvällstid.  Vi kom väl på där och då att vi kanske borde ha stannat något dygn på BB ändå.  Men det går väl aldrig riktigt att förbereda sig inför vad som komma skall.  Man vet ju inte.

Men efter ett par dygn av magbekymmer och ilsket bebisskrik så fyllde vi på med magdroppar och så kom även amningen igång och då blev det en helt annan bebis.  En nöjd och harmonisk liten plutt som man faktiskt får väcka emellanåt för att mata.

Och så har vi hunnit med olika utflykter, besök, vardagssysslor, promenader osv.  Det har varit en händelserik vecka men givetvis en av de bästa veckorna i mitt liv.

Jag är fylld av kärlek och när jag inte tror att det går att älska människor mer än vad jag redan gör, så lyckas värmen fylla mig lite extra.  Jag tittar på K som växer in i sin papparoll och känner mig bara så enormt jäkla stolt och KÄR.  Kär i den fantastiska människa han är som tar hand om mina barn sedan tidigare, om mig, om vårt gemensamma lilla underverk.  Jag hade aldrig ens kunnat drömma om att livet kunde vara såhär.  Mitt förflutna som ensamstående känns extremt långt bort.  Vi växte ihop som familj och även om jag tyckte att jag trivdes i min ensamhet och med mitt liv då, så vet jag att det är såhär det skall vara.  Allt sker av en anledning och jag älskar hur det blev, hur det är och hur det alltid kommer vara (om jag får bestämma).

 

Tröttnar ni på mina känslomässiga rader? Jag vet att jag upprepar mig ganska ofta, men alla känslor bara växer.  Hur det ens är möjligt.  Livet är fantastiskt.  Jag hoppas att alla får känna det jag känner någon gång, jag unnar varenda människa som finns sådan här lycka.