Denize

 

Äntligen har jag lyckats fota några efterlängtade bilder.  Att fånga de tre syskonen tillsammans på bild är lättare sagt än gjort.  Emilia och Elian är ofta på vift, Elian tycker inte alltid att det är speciellt kul att jag ens tar fram kameran, Emilia tycker väl hellre om att ta selfies än att ställa upp på mammas bilder och Elise… ja, hon är bara Elise.  Hon har varit ett heltidsjobb gånger hundra och jag kan inte ens med ord beskriva hur trött jag är.

Puh, vi har inlett barnens höstlov med sömnbrist.  Men jag måste ge mina två äldre kids beröm för deras tålamod ändå.  Lillasystern är en ganska högljudd och extremt krävande liten varelse (snäll beskrivning) och det finns stunder då man ser i storasyskonens ögon att dom håller på att explodera av irritation och frustration – och självklart händer det att det suckas och klagas MEN dom står ut så himla bra.  Det hade kunnat bli sju resor värre.

 

Hur som helst så hoppas jag på att bebis kan hålla sig någorlunda lugn denna veckan.  Jag vill kunna ägna mig åt de större barnen också när dom har sin lediga vecka.  Jag vill finnas, höra, se och vara närvarande också.  Jag vill inte gå runt och bära på den där skulden, det dåliga samvetet, den där tunga känslan av att vara otillräcklig.  Men det blir ju lätt så såhär i början när Elise är så liten och hänger vid bröstet hela dygnet.

Jag påminner i alla fall dom ofta om att jag älskar dom, att jag är stolt över dom och försöker verkligen hinna med lite uppmärksamhet och bekräftelse titt som tätt, så ofta det går, även om det blir lite i farten emellanåt.

 

En sak är säker… och det är att jag kan titta på dessa tre människor, mina tre E – och bara drunka i stolthet.  Det må vara kaotiskt, stressigt, svettigt och energikrävande just nu men herregud som jag älskar dom.  Jag blir blödig när jag tittar på dom, när jag lyssnar på dom och så blir jag blödig när jag lägger upp bilder och skriver om dom.  Det var väl det där med Mammahjärtat…