De senaste dagarna har vi övat på det där med att le. Jag har pratat med min mest tillgjorda röst ever, spexat och gjort allt i min makt för att få den här lilla tjejen att visa lite uppskattning. Jag skall erkänna att hon rätt ofta kollar tillbaka på mig som om jag har gått bananas (vilket det även ser ut och låter som), men så gör hon även som på bilderna här ovanför. Hon bjuder på ett tandlöst och underbart léende. Bilderna är rätt suddiga men det är nog förståeligt när man både spexar som ett mähä och fotar samtidigt. Och videoklippen skall vi inte ens tala om, jag filmade mer av bakgrunden än bebisen i fråga men äsch… man blir ju helt till sig när de små mini människorna ser så glada ut.
Och ja… tänk om hon kunde få vara sådär glad hela dagarna. Det hade varit helt fantastiskt. De senaste dygnen har hon varit vaken alldeles för mycket och vi alla vet hur enkla övertrötta barn är? Men hon och sömn går inte alltid ihop.
Igår var nog första dagen som jag räckte över Elise ganska omgående till fadern så fort han kom innanför dörren på kvällen. ”Här” sa jag bara. Jag struntade i att jag var mitt uppe i att få henne att somna. Hon hade torr blöja och hade precis ätit och det enda jag kunde höra i mitt huvud var ’Bort. Jag måste bort’. Så jag stängde in mig på badrummet och tog en varm dusch. Jag fick dåligt samvete ungefär samma sekund som vattnet nådde mitt huvud. Men jag tvingade mig själv att bara koppla bort och av, nu när möjligheten väl fanns.
Jag upplevde blandade känslor, både att det kändes lyxigt, konstigt och som om jag hade skaffat barnvakt typ.
Hel galet egentligen (och fel), men det är en enorm skillnad på att vara en ensamstående förälder – som jag var rätt länge – och att ha någon att dela ansvaret med. Jag är ju van vid att leva på ett visst sätt, ansvara över mina stora barn själv, sköta allt själv osvosv, så det har blivit så att jag mest kör på i samma fart som alltid. Jag är ju med henne hela nätterna och försöker få ihop allt om dagarna och allt blir till vanor. Men vi har kommit fram till att jag måste be och kräva hjälp (inte min starka sida), framförallt på helgerna när det faktiskt går. På vardagarna har ju K ett jobb att sköta och träning, men för att besvara flera av era frågor så jo, hjälp finns och vi försöker väl få till ett fungerande system så att även jag får avlastning.
Sedan så vill jag betona att vi delar upp sysslor – det kändes till en början dumt att försvara sådant, men jag vill göra det ändå med tanke på att somliga påpekar saker och undrar. Vi delar upp det och jag har lämnat över sådana där roliga grejer som t ex disk och dammsugning. Och sedan så ägnar K även tid åt Elian varje kväll, då dom har lite grejer i gemensamt och har skapat lite egna rutiner – och det betyder ju väldigt mycket för honom att få den tiden. Och då betyder det såklart jättemycket för mig.
Äsch, jag skulle egentligen kunna skriva en novell om vårt liv och vår vardag. Men jag vill som vanligt inte vara alldeles för utelämnande, speciellt med tanke på att min sambo inte direkt vill vara med här.
Men det är i alla fall ett helt nytt liv och ny situation för oss båda. För oss allihopa egentligen. Och det tar nog sin tid innan man får till dom där glasklara rutinerna.
Huuur som helst, vet ni vad? Min bebis har faktiskt sovit ett tag nu. Dagens första längre sovstund och dagens första utan att vara i famnen. HA, bara för att jag skrev så så skrek hon till.
Jag tror att vi mammor har väldigt lätt för att bara göra. Fixa saker i hemmet, ta hand om barnen och göra saker innan sambon ens tänkt på det. Nu generaliserar jag hårt, men jag har många i min närhet som är likadana. Jag har varit ensam med min 6-åriga dotter från födseln, fick sedan en son med en annan karl. Sonen är nu 3 år och jag har varit ensam med dem bägge i snart 2 år. Har träffat en ny karl nu som är fantastisk, men det är ibland svårt att inkludera honom eftersom att jag är så van vid att göra allt själv. Man bara gör, liksom. Sen kan han erbjuda hjälp med väldigt mycket och är väldigt delaktig, men jag tycker ändå om att göra mycket själv, just för att jag är så van vid det. Luddig kommentar som tusan, men du kanske förstår hur jag tänker?
Just sådär gör jag varje dag nu "här" säger jag. Men efter ett par minuter har jag nya krafter och får dåligt samvete för att jag kände mig trött. Men det är helt normalt. Jag har en underbar sambo som gärna tar vår lille och underhåller de större barnen direkt när han kommer hem.
Jag förstår precis, jag var ensam med barnen i 15 år, varannan veckas förälder till 3 och sen för 12 år sen föddes sonen som jag varit ensam helt med, ingen avlastning alls och det är ju helt korkat att säga det men jag gillar det, det är skönt att ha hela ansvaret, att bestämma allt själv. Så träffade jag sambon och så kom lilla sladdisen Molly =) så konstigt att ha en annan vuxen, som kan laga mat, som finns där, att ha svärföräldrar som så jättegärna vill hjälpa till. Jag har ju haft det på mitt sätt i 15 år och vips kommer en vuxen till.. =) men han kör lastbil och är i stort sätt bara hemma på helgerna så det är nästan som förr 😉
Det är inte konstigt att känna så som du gjorde. Man får känna så. Och även om det är lätt att få dåligt samvete, är det inget du behöver känna och det gör dig inte till en dålig förälder.
Vad fint du skriver förresten.
Målande och berättande inlägg.
Ha en fin fredag och ta hand om varandra!
Tack för din kommentar och fina ord. Trevlig helg 🙂
Hej Denize!
Jag har följt din blogg mer eller mindre sedan strax före Elians födsel. Kommenterat några gånger och förändrats över hur man kan känna sig så "insatt" i ditt liv utan att ALLS egentligen vara det! Vart jag vill komma med detta vet jag inte, men din blogg är en av få jag verkligen uppskattar och har alltid gjort. Du som ibland ber om önskemål på inlägg – jag tror tom jag har efterfrågat detta för några år sen, men jag gör det igen: Emilia. Hon är din äldsta och den man fått följa så länge, men nu är hon… borta nästan. Jag har full förståelse för att du inte kan och vill skriva lika mycket om din 12-åriga dotter, men jag undrar helt enkelt om det går att få ner ett inlägg som handlar om Emilia, utan att det blir för privat? Hur är relationen till henne i och med att hon blivit så stor? Hur är dina känslor inför de kommande åren med tonår? Vad gör hon och kompisarna? Hur är hon som storasyster till en bebis nu – mot hur det var när du fick Elian? Hur skulle du vilja beskriva henne som person?
Lite sådana saker tänker jag på ibland och jag hoppas verkligen att du inte tar min kommentar på fel sätt, jag respekterar och förstår din syn på hennes del i bloggen till 100%! Det är bara en liten önskan från min sida, som genom din fina blogg sett den där lilla tjejen bli stor 🙂
Kram!
Det blir så fel att säga be om hjälp att pappan ska ta hand om sitt eget barn. Det låter som barnvakt. Man ber inte om det. Det finns där faderligt i naturen, som det finns moderligt. Föräldraskap är 100 procent. Hur kommer det sig att mammor ber papporna om hjälp med barn i dagens samhälle, men ber papporna om hjälp av mammorna? Tycker det är så synd att det tas för givet att mamman alltid ska ha huvudansvaret.