Vissa av er har hängt med och följt oss enda sedan vi såg ut såhär (3 och 18 år gamla). Vissa har hängt med ännu längre, enda sedan Playahead-tiderna. Det är helt bananas egentligen, men så himla häftigt på samma gång. Vissa av er har sett både mig och Emilia växa upp, för oavsett hur mogen jag ansåg mig själv vara som femtonåring när jag blev mamma, så var jag ändå ett barn. Jag har fått växa upp och gå igenom en himla massa tillsammans med min dotter.
Hur som helst så fick jag frågan för ett par veckor sedan om jag kunde skriva ett inlägg om Emilia. Precis som den personen förstod och säkerligen många fler förstår så är det svårt att blogga om en 12-åring. Det handlar inte om att hon är bortglömd eller hamnar i skymundan på något vis. Verkligen inte. Emilia är min förstfödda och det är alltid lite extra speciellt, hon är ju anledningen till att jag är den jag är idag. Men hon är helt enkelt så pass stor att det inte funkar att blogga på som tidigare. Jag får be om lov innan jag skriver vissa saker eller om jag skall använda bilder osv. Jag kommer alltid respektera det. Men nu har jag fått lov att besvara lite frågor och skriva lite ytligt om hennes liv.
Frågorna hur min relation till henne ser ut idag och hur jag skulle beskriva henne som person är sådant som jag skulle kunna skriva långa noveller om, sådant som hon skulle bli högröd i ansiktet av och utbrista ”men mammaaaa vad piiiiinsamt”. Så jag skall bespara henne det, haha. Kort sagt så är stoltheten enorm. Emilia är en underbar människa, med ett jättevarmt hjärta. Hon bryr sig oerhört mycket om alla människor och djur i sin närhet. Hon är positiv, sprallig och glad och sjukt duktig på att hålla tider. Sådär bra så att hon är klar typ fjorton timmar innan hon skall iväg (måste vara skadad då jag och min familj kommer i allra sista sekund till allt, haha).
Jag skulle även vilja säga att jag har en himla bra relation till henne. Vi är både lika och olika till sättet och jag försöker vara både förälder och vän. Jag vill påstå att hon kan prata med mig om nästan allt och alltid kan vända sig till mig varesig det gäller att prata allmänt eller om hon behöver råd/hjälp. Det är precis så jag vill ha det.
Nu när tonåren knackar på, så känner jag att det är extremt viktigt att veta var jag har henne. Det känns inte som så himla längesen jag själv var tonåring så jag vet ju vad som komma skall. Och viktigast för mig är att veta att hon känner sig trygg med att kunna vända sig till mig.
Något som känns extremt bra i samband med att tonåren är så nära är framförallt hennes intresse. Nog för att jag själv inte är en hästmänniska, så respekterar jag ändå det intresset. Det är sjukt bra och lärorikt för Emilia. Hon har sina vanliga ridlektioner, hon är stallvärdinna på helgerna, går på skötarkurs för tillfället och stallet känns bara som en bra plats för henne. Det är där hon oftast befinner sig.
Är hon inte i stallet så sitter hon fastklistrad med sin telefon, eller så är hon här med kompisar eller hemma hos någon kompis. När jag ställde frågan vad hon gör med sina vänner så var svaret ”vi bara är”. Ja, det blir inte mer detaljerat än så, haha!
En annan fundering var hur hon är som storasyster nu jämfört med när Elian var bebis och jag tycker att skillnaden är rätt så enorm, men det är ju även åldern nu också. Med Elian så var det såklart kärlek och nyfikenhet men det var även en MASSA svartsjuka. Det var tufft och en enorm prövning – speciellt med tanke på att hon var van vid att ha mig för sig själv, det hade bara varit vi två mot världen.
Hur som helst så är hon en jättefin storasyrra. Elise är förtjust i henne och skiner upp så fort Emilia dyker upp. Behöver jag nämna hur mammahjärtat smälter? Hehe.
Emilia bytte även sin allra första blöja häromdagen (på egen begäran), är intreserad av lillasysters utveckling och ägnar tid åt att sitta och prata och gulla med henne så fort hon har tid över. Jag tror att dom kommer ha en bra relation till varandra trots den stora åldersskillnaden.
Jag tror att jag besvarade de frågorna som dök upp i kommentaren i fråga. Jag pratade lite med Emilia när den kommentaren kom och Emilia tycker att det är kul att besvara frågor, så länge hon får godkänna allt och vara med och styra och ställa om vad som skrivs och ej, hehe. Så om det finns fler frågor eller funderingar kring Emilia så ställ gärna dom här, så kan hon få svara på dom själv framöver.
Hur fin är hon inte, min dotter!? Sorry Emilia, jag vet att du tycker att det är pinsamt när jag håller på såhär… men lite måste jag väl få skryta? Finaste finaste du.
Vad kul att få läsa om hur Emilia är!
Så fint skrivet! Jag har en fråga, du fick barn som 15-åring… Vad skulle du säga eller hur skulle du reagera om Emilia blev gravid om 2-3 år? Bara nyfiken =) Kram
emeliecatrine.webblogg.se
Jag minns er från när du var gravid!! Sen har jag följt dig/er till och från. Men jag minns fortfarande DN omslaget du var med på.
Emilia är SÅ vacker och har varit så fantastiskt söt sen hon föddes!
Så finna döttrar
Åh, vad roligt att få läsa detta inlägg! Tycker att du lyckas bra med att besvara mina frågor, utan att på något sätt hänga ut henne. Det är otroligt kul att du möter dina läsares önskemål och att man kan få personlig respons!
Din dotter är fantastiskt fin, det är alla dina barn.
Stor kram och tack!
Oj, då har du bloggat länge! Stora tjejen nu (ja dottern). Rider som min dotter gör också, kul! 🙂
Så otroligt fint skrivet. Älskar hur du respekterar henne på ett så fint sätt. Tänk att hon hunnit bli så stor, vad åren går! ♥