Efter ett önskemål från en läsare, så har jag nu fixat ihop ett inlägg med tillbakablickar från Emilias liv. Jag tyckte att det var en himla rolig idé och jag tackar väl aldrig nej till att gå igenom äldre bilder. Vill du också önska ett inlägg? Då är det bara att berätta vad du har på hjärtat när som helst, så fort du kommer på något. Vi gör ju den här bloggen tillsammans, även om det bara började som en personlig dagbok för många, många år sedan. Tänk vilken tur att bloggen finns ändå, det är i de olika bloggarna som jag har tagit fram bilderna till det här inlägget.
Here we go.
Jag fick reda på att Emilia, mitt lilla mirakel, fanns i min mage när jag fortfarande var väldigt ung. Skrämmande ung. Skrämmande säger jag för att min egen dotter, just Emilia, kommer vara i samma ålder om två år.
När jag fick reda på att hon låg där inne så vändes nog livet upp och ned. Inte mest för mig faktiskt, men för alla andra. Jag var bombsäker redan från start att jag skulle bli mamma, jag skulle behålla mitt barn. Hon blev som en räddare i nöden, som redde ut mitt dåvarande trassliga liv. Hon blev och är meningen med livet.
Jag blev konstant ifrågasatt, elaka blickar och skakande huvuden riktades mot mig dagligen. Jag gick dock rakryggad, med huvudet högt och stolt som en tupp över min växande mage.
Emilia föddes och blev snabbt familjens och släktens lilla stjärna, trots delade åsikter under graviditeten. Hon var ett litet charmtroll redan från start, en söt bebis som sedan växte och blev ett spexigt och extremt roligt barn. Jag minns att hon jämt fick beröm på förskolan för att hon alltid var SÅ himla glad och skämtsam. Trots hennes unga ålder vid förskolestart (pga att jag behövde gå tillbaka till skolan), så var hon verkligen trygg och lycklig.
Jag och Emilia bodde kvar hemma hos mina föräldrar i lite mer än 2 år och flyttade ut samtidigt som den lägenheten såldes. Emilia var då 2,5 år gammal.
Det blev därefter en hel del flyttar på ett par år. Vi hittade ingen direkt fast punkt, jag fick aldrig chansen att bygga upp ett ordentligt hem innan det tyvärr blev dags att flytta till nästa. Jag minns det dock inte som någon hemsk eller fruktansvärd period. Jag vet att det självklart var stressigt emellanåt, men vi var ändå glada.
Emilia anpassade sig oavsett var vi befann oss och hängde mest med. Hon fick nya rum och hade hela tiden nya platser att upptäcka. Oavsett hur mitt personliga liv har sett ut, så har hon alltid varit glad.
Emilias mormor och morfar bodde ute på en ö i skärgården och det lilla huset blev som hennes helgboende. Jag började jobba mycket och då var hon där varannan helg. Och även om jag fick ledigt ibland så åkte hon ändå dit. Det var min form av avlastning och hennes lilla paradis. Hon älskade att vara hos ”Mommo o Moffa” och dom älskade att få dit henne.
Efter många flyttar så hamnade vi till slut i Nynäshamn. Vi fick bo i min fasters villa och låna ett par rum där under några månaders tid.
Till en början så låg Emilias förskola kvar inne på Södermalm i Stockholm så det blev en massa pendlande. Detta minns jag faktiskt som jobbigt, men det var en kort period och det funkade. Vi åkte tåg i en timme till ”dagis”, jag varvade mellan att jobba deltid och heltid och så skulle vi åka tåget hem i en timme på kvällarna också. Oftast så somnade vi båda två, helt utmattade.
Det dröjde dock inte alls länge innan hon fick förskoleplats i Nynäs och då blev vardagen mycket enklare. Min faster hjälpte en himla massa med hämtningar och lämningar då jag jobbade längre dagar och fler timmar. Emilia slapp pendla med mig, började på en naturnära förskola och mådde bra.
Ytterligare några månader senare så fick vi äntligen en ordentlig lägenhet. Ett förstahandskontrakt, en rymlig lägenhet och ett hem. Vårt hem.
Ett tag därefter så fick Emilia reda på att hon skulle bli storasyster. Det var en kämpig tid för mamman, det förstod Emilia. Inte pga lillebrorsan i magen, men snarare pga alla omständigheter runt omkring.
Emilia längtade i alla fall efter sin lillebror. Jag minns att hon tyckte att han skulle heta Robin (?) och hon planerade att ge honom en massa leksaker.
Elian föddes och Emilia blev himla förtjust i honom, men hon tyckte ändå inte riktigt om att han krävde så mycket av mammans tid – så det blev blandade känslor och lite stormigt inombords ibland.
Det blev även dags för skolstart. Hon hittade många nya kompisar på en gång, men var lite blyg av sig. Hon tyckte inte om hetsiga situationer och blev ofta rädd och nervös om det uppstod stoj eller bråk.
Vi fotade sådana här ”dagens outfit” nästan dagligen. Hon älskade att stå framför kameran på den tiden och drömde om att bli modell. Ingen var väl gladare än mamman som fick fota så himla mycket? Det var tider det.
Den där lilla lillebroren var en skrikig varelse. Han bodde i mammas famn eller på hennes höft. Om han väl lyckades somna så sa mamman ”ssscccchhhhhhh!” om Emilia råkade prata för högt. Vi ville ju inte riskera att väcka honom efter att det hade tagit x antal timmar för honom att bara somna. Haha.
Det var inte enkelt, nej fasen – det var en skitsvår period. Det var tufft för mig som mamma och även tufft för Emilia som plötsligt blev så himla stor och förstående. Hon älskade verkligen Elian, men hon älskade inte tiden han krävde. Det var inte alls konstigt att syskonsvartsjuka uppstod.
Hon lyckades i alla fall gå klart sitt första år på skola, i förskoleklass, bar en vit klänning på skolavslutningen och inte visste vi då att det skulle bli sista gången hon satte sin fot i en svensk skola på flera år.
Mamman fixade ihop enkelbiljetter till Spanien. Vi lämnade tråkigheter bakom oss och begav oss mot ett av vårt livs kanske största äventyr. Den där långsemestern som förvandlades till en flytt på 2,5 år.
Återigen så anpassade sig Emilia helt exemplariskt. Det krävdes inte många dagar för henne att säga att hon aldrig mer ville tillbaka till Sverige.
Vi njöt av sol, bad, shopping, sommardagar och spansk mat. När sommaren väl började närma sig sitt slut så blev det ändå så att vi stannade kvar. Jag fixade en lägenhet och där började en helt ny vardag.
Emilia fick börja i en spansk skola och lärde sig språket relativt fort. Plötsligt hade jag en liten spanjorska i mitt hem som babblade på med sina nya vänner. Hon gick i skolan rätt knasiga tider (med en siesta mitt i allt), det blev många promenader, en jäkla massa skolarbete och läxor, dans på fritiden och ett par riktigt häftiga år.
Hon växte och blev äldre, formades till en lite mer självsäker tjej med skinn på näsan. Det osäkra inom henne försvann och hon blev en empatisk liten tuffing.
På lunchrasten, eller siestan, så spenderade vi dom timmarna i solen och på stranden. Emilia blev en liten blondie tack vare så mycket tid utomhus och alla dom där soltimmarna.
Efter åren utomlands så vände livet lite och så blev det dags att flytta hem till Sverige igen. Det tog kanske en vecka eller två, sedan hade Emilia anpassat sig efter den nya situationen igen.
Dansen på fritiden byttes ut mot ridning och ett enormt hästintresse. Hon hittade tillbaka till gamla vänner och skaffade även nya.
Nu har ju åren gått och plötsligt så är hon en helt självständig tjej som hänger i stallet eller med vänner. En stor unge, vacker både på insida och utsida, en människa jag beundrar och både dotter och vän.
Vilken fin historia om Emilia! Stora tjejen som finner sig tillrätta på de flesta ställena och som skaffar sig lite skinn på näsan. Men det är väl så det är, bara man är tillsammans och är trygga med varandra så kan vara trygg var som helst.
Jätteroligt att läsa! Synd att hon tappat mycket spanska, men vad bra att hon kan börja läsa det i skolan nu 🙂 Hoppas att det kommer tillbaka ganska lätt då.
Jag började följa din första blogg när Emilia var tre och du precis fyllt arton. Följde många ung-mamma-bloggar då men slutade efter ett tag. Sedan hittade jag tillbaka till den här bloggen när du väntade Elian, jag minns inte om det var efter en tidningsartikel eller hur det nu kan ha varit. Jag är också väldigt fotointresserad så det var nog där jag fastnade för den här gången. Nu är din en av mina favoritbloggar, både för att få läsa om erat liv och för fotografin! Nu har jag äntligen ett förhållande sedan två år tillbaka och har kommit upp i en ålder (29 år, född -87) när jag längtar vansinnigt mycket efter att få en stabil vardag och möjligheten att bilda familj, så det känns kul att läsa om barnfamiljer också 🙂
Älskade detta inlägget!!
Jag har ju följt dig sen artikeln i DN i princip. Så himla roligt att få vara med, se hur barnen växer. Och hur livet ordnar upp sig. Så mycket kärlek!!
Extra intressant med tanke på att du och jag är lika gamla.
Jag har läst din blogg sedan Elian var nyfödd tror jag. Vilken resa ni gjort, hela familjen. Måste säga att jag unnar dig verkligen få känna på hur det "ska" vara. En graviditet med en karl som du älskar och som finns där för dig 🙂 Önskar dig verkligen all lycka, det är du värd!
Tusen tack snälla du 🙂
Har följt din blogg sedan ni bodde i Spanien. Tycker att den är sååå härlig att läsa. 🙂 Verkligen ett helt underbart inlägg om Emilia. <3
Tänk att jag följt bloggen sedan innan din graviditet med Elian, det blir ett par år nu =)
Jaa, så himla roligt! 🙂
Åh, vad kul att läsa, och vilka fina bilder! Inser hur länge jag läst din blogg. Jag kommer ihåg så många utav bilderna. Lilla Emilia med tofsar, och den när hon hade en vit skolavslutningsklänning, och jaa.. så många bilder man känner igen.
Om man får önska ett inlägg (till) så skulle det vara kul att läsa ett inlägg där du jämför graviditeterna. Inte krämporna och liknande. Det jag mer är intresserad av är hur det var att vara gravid i de olika åldrarna. Du har ju upplevt en tonårsgraviditet, en graviditet när du var vuxen men fortfarande väldigt ung, och nu är du i den åldern då många blir gravida. Det är ju ganska unikt.
Ta hand om dig! 🙂
Åh, vad roligt! 🙂 Absolut, ett sådant inlägg kan jag fixa med framöver 🙂
VIlken resa du har gjort tillsammans med Emilia och Elian. Tänker på er när jag nu är i era spanska trakter och jag förstår att ni har dte bra hemma i Sverige och så roligt med allt spännande som nu händer er.
Härliga bilder och ett undrbart inlägg.
Vad roligt att se och vilket inlägg du fått ihop! 🙂
Började följa din blogg de sista månaderna ni bodde i Spanien & är helt fast, så kul att läsa om ert liv som verkar vara så otroligt härligt trots många motgångar ibland! Men jag är lite nyfiken på livet ni hade i Spanien. Hur kom det sig att ni stannade, Hade du något jobb där nere eller hur försörjde du dig & familjen, hur såg livet ut? Jag funderar nämligen själv på att flytta ner till Spanien så fort som möjligt efter studenten som jag tar i år & hade varit kul att höra hur allt kom sig att ni stannade & hur ni hade det & levde där nere! 🙂
Vilken vacker resa och fina bilder!
Oh vad roligt att läsa om! Mer sånt här tack 🙂
Vad var egentligen den riktiga orsaken till att ni flyttade hem igen till Sverige?
Kan du/ni tänka er att flytta utomlands igen? Isåfall vart?
Vissa saker hade inte funkat i längden, så för min familjs bästa så flyttade vi därifrån. I dagsläget har vi inga planer på att flytta utomlands. Jag och K har skojat lite om Kanada, men som sagt så har vi inga aktuella planer på det nu. Kul att du uppskattade inlägget 🙂
Såå kul att få se och läsa!! Har hon kvar spanskan, förresten? 🙂
Jag vörjade följa er innan spanienresan, men fortfarande kul att få läsa allt igen 🙂
Så kul att läsa! 🙂 precis vad jag hade tänkt och gud vad ni har hunnit med mycket tillsammans! Jag hoppas boken blir klar en dag 🙂 Jag är också nyfiken på vilka serier du följer nu och hur din rygg mår?
Å, vad kul att läsa ett inlägg om Emilias uppväxt, speciellt eftersom jag inte har varit med sedan start. Tror jag hittade hit till din blogg medan ni fortfarande bodde i Spanien. 🙂
Så underbar läsning, och bilderna är ju bara för fina!! 🙂