Denize

 

Dom här två alltså.  Undrar om dom någonsin kommer förstå hur mycket jag älskar och avgudar dom.  Undrar om dom någonsin kommer förstå hur jag hämtar kraft och styrka hos dom, att dom är anledningen till att jag har orkat ta mig över och förbi alla motgångar.  Jag undrar om dom någon dag kommer förstå att dom har varit och är hela min värld, att allt bara kretsar kring dom och att jag finner en så stor del av min lycka – genom att se och uppleva deras lycka.

 

Det snurrar ofta en hel del tankar i huvudet.  Jag försöker tänka och föreställa mig att det kommer komma en till, att dom skall vara tre.  Givetvis så vet jag att jag kommer älska det barnet precis lika mycket som jag älskar Emilia och Elian (jag älskar bebis redan nu).  Men det är ändå en sådan stark kärlek och ett obrytbart band som inte direkt går att förklara, mellan oss.  Det var ju bara vi tre, länge dessutom.

Jag är glad att jag tog alla dom åren och fokuserade på mina två barn.  Jag är glad att jag kunde ha Elian med mig så länge som möjligt om dagarna, att vi bodde utomlands ett tag, att vi bara var… vi.  Jag satte mitt eget liv åt sidan lite och lade all fokus på E och E.  Det var viktigt för mig, att stärka mig själv och hitta mig själv först, att bara vara en trygg och bra mamma till dom.  Sedan föll allt bara på plats.  Någon kom in i mitt liv, sedan vårt liv, det bildades en ny och speciell familj och efter sommaren får den här familjen ytterligare en liten familjemedlem.

 

Egentligen så tror jag inte att jag ville komma fram till något speciellt.  Jag ville bara skriva.  Det bubblar känslor inom mig konstant.  Kärlek, glädje, lycka, oro, bekymmer och en rad olika ”tänk om…”.  Men det är nog inte så konstigt, när livet har förändrats och kommer fortsätta att förändras.

Allt jag vet är att jag älskar mina barn gränslöst mycket.  Emilia och Elian är anledningen till att jag är den jag är.  Och bebis numero 3 kommer vara och är redan älskad.  Han/hon kommer växa upp och bli uppfostrad på samma sätt som sina syskon.  Alla skall och kommer bli behandlade på samma sätt och ha samma förutsättningar.  Det är verkligen det viktigaste för mig.  Oavsett blod, oavsett bakgrund, oavsett vad så är vi alla en familj.