Denize

 

Den här katten alltså.  Han är nog den mest krävande katten som jag någonsin stött på.  Han är även den mest speciella och knäppa katten jag mött.  Han är världens mysigaste, men man kan även bli helt jävla galen på honom.  Som det här med nätterna.  Springa ut, komma in, ut, in, äta, inte äta, skrika-jama-vråla, trampa och klösa och göra allt för uppmärksamhet.  Och att ignorera? Jo, jag har försökt.  Tro mig! Men han ger sig inte.  Dygn efter dygn efter dygn så står han på sig, haha.  Herregud! Jag hoppas verkligen att det är vårens ljus efter den långa vintern som gör honom så energisk.  Snälla säg att det går över.

 

Han verkar även sakna föreståelse för det där med att det finns något i min mage.  Andra katter (och djur) kan ju känna det på sig.  Jag minns att mina barndomskatter som bodde hos mina föräldrar, verkligen respekterade mig som gravid med Emilia och Elian.  Dom rörde sig försiktigt, undvek att gå över magen, men ville gärna ligga nära osv.  Dom hade verkligen full koll.

Och så har vi Vilde då… han trampar helt nonchalant över magen, går/springer med tunga steg över hela mig, lyckas alltid pricka magen och verkar inte alls ha det där sinnet som andra katter har.

Ja… Vilde är som han är helt enkelt.  Som sagt, världens mysigaste och sötaste.  Charmigare katt får man ju leta efter, så man får lite dåligt samvete över tankarna som kan gå i ens huvud sådär på nattetid.