Denize

 

Kolla vad jag råkade hitta idag! Här var du inte stor, lilla hjärtat.  Inte jag heller för den delen.  Jag kan inte förstå att om bara lite mer än två år så är du lika gammal som jag var när jag fick reda på att du växte i min mage.  Det är så galet.  Nu händer det ju väldigt mycket i utvecklingen i just dom åldrarna på ett par år, men ändå.  Tiden går ju så förbannat fort.

 

Jag försöker föreställa mig scenariot: att min dotter kommer till mig, 14 år gammal, och berättar att hon är gravid.  Det finns liksom inte för mig, det är så främmande och otänkbart – trots att det var mitt eget liv, min egen upplevelse för tolv år sedan.

Att skaffa barn tidigt verkar vara ärftligt på min sida.  Nu förstår jag att det inte är fallet egentligen, att det är ärftligt alltså.  Men min gammelfarmor var något år äldre än mig när hon fick sitt första barn, min mormor likaså och min egen mamma var under 20.

Men jag tror inte att Emilia kommer följa det mönstret, trots att det egentligen är omöjligt att säga i dagsläget.  När jag var i Emilias ålder så var det inte heller någon som trodde att jag skulle få det livet jag fick.  Jag levde precis som vilken 11/12-åring som helst, tränade mycket gymnastik, ägnade mycket fokus åt skolan (det var tufft och disciplinerat i USA), hade en del leksaker kvar i mitt flickrum och spenderade mycket tid med vänner.

Men ändå.  Som sagt så är det bara alldeles för otänkbart att Emilia skulle följa i mina fotspår på det sättet.  Jag tror inte det.  Hon kommer leva i stallet och inte skaffa en sådan relation med en kille innan hon är 35.  Typ.

 

Skulle det ändå hända (mot all förmodan) så går det väl inte riktigt att svara på exakt hur jag skulle reagera.  Just nu så knyter det sig i magen bara jag skriver om det, men jag vet att många har frågat – gång på gång, på sistone.  Hur jag skulle ta det, vilket stöd jag skulle kunna vara osvosv.

Jag skulle aldrig – och då menar jag aldrig – försöka tvinga henne till något beslut.  Jag får ågren i hela kroppen bara jag tänker tillbaka på min egen erfarenhet och minns hur givet det var med abort och att det var som en självklarhet för alla att jag skulle göra det.  Men jag skulle däremot ändå berätta för henne hur det var för mig.  Det har inte varit lätt, det har under vissa år varit en enorm kamp.  Jag skulle inte försköna något, inte alls.  Men jag skulle vara tydlig med att det är hennes beslut oavsett vad och att jag alltid kommer finnas där och älska henne lika mycket som alltid.  För jag vet själv att jag aldrig hade fixat det utan stöd.

 

Trots att jag själv fick barn extremt tidigt, så kan jag ändå inte råda någon annan till att göra detsamma.  Nu har det gått bra för min del, vi lyckades och jag är jättestolt över både mig själv och min dotter.  Hon är en fin människa som får beröm både av lärare och andra föräldrar, hon är en bra vän och har stora mål och ambitioner.  Hon är bra uppfostrad helt enkelt och har ett hjärta av guld.

Jag själv tog mig dit jag ville vara i livet, jag fick plugga hemifrån och sedan göra det jag ville med mitt liv.  Jag följde alla mina drömmar ändå.  Men som jag skrev längre upp, så har det inte alltid varit lätt.  Jag tror ändå att en människa behöver mogna en del, gå klart skolan så som man bör, skaffa sig en ekonomisk grund och karriär, bostad och trygg relation – det underlättar verkligen.

Men alla människor är olika och vissa klarar av lite mer än andra.  Självklart går det att vara en ung förälder, jag vet många som har varit och är helt fantastiska föräldrar trots unga åldrar.  Allt löser sig såklart.  Med rätt stöd, hjälp och vägledning så behöver inte livet ”vara över” bara för att man skaffar barn.  Men som sagt så råder jag ändå ingen att välja samma väg i livet som jag gjorde.

 

Emilia var min mening med livet, hon räddade mig från ett slags mörker och hon har på riktigt varit min livskraft.  Jag tror att jag personligen blev mamma tidigt av en anledning, det fanns en mening bakom det hela och hon är verkligen den finaste tjejen i världen för mig.  Jag blir alldeles blödig av att titta på dessa gamla bilder.  Min fina lilla prinsessa, tack för att du är den du är! Jag säger det ofta, jag vet, men var stolt över dig själv.