Denize

 

I torsdags var det sommarfest på förskolan och Elian hade länge laddat inför det.  Han var dessutom så himla stolt och glad över att K kunde följa med i år och sken upp av att visa upp sin ”låtsaspappa” (som han själv säger), haha det samlades barn runt oss hela tiden som bokstavligen bara ville stå och glo.  Elian glittrade av lycka hela kvällen.  K har kommit att bli en enormt viktig person för just Elian och jag känner både kärlek och tacksamhet när jag tänker på hur den relationen har utvecklat sig.  Det är fint att se.  Som jag har nämnt förut så är jag så himla glad över att K finns som manlig förebild för barnen och skall bli pappa till vårt gemensamma barn.

Huuur som helst så blev det i alla fall sång- och dansuppvisning vilket alltid blir succé när småttingar bjuder på det.  Vi alla åt medtagen middag på gården.  Vi fick se alla tavlor, ritningar och projekt från hela året.  Sedan fick personalen presenter.  Av sexåringarna köptes det ett äppelträd som skall planteras på förskolans gård + så målade alla barnen varsin sten, signerade med sitt namn och lade under trädet.  Ett långvarigt minne med andra ord.

Jag skulle vilja köpa och göra hur mycket som helst till alla i personalen.  Jag har aldrig känt mig så trygg med en förskola förut.  Elian har ju varit väldigt ”speciell” på det sättet att han började väldigt sent, har haft ett extremt starkt band till mig och alltid haft svårt för att säga hej då och släppa taget om mamman.  Visst har det svidit och gjort så fruktansvärt ont att lämna honom i tårar, så himla många gånger.  Men jag har alltid känt att jag lämnar honom i trygga händer.  Dom har varit både snälla och pedagogiska och oerhört viktiga för Elian.

Det känns enormt sorgligt att lämna förskolan bakom oss.  Men vi får väl se om vi återvänder dit när det är dags för lillasyster att börja (vill INTE tänka så långt framåt dock!).

 

Fredagen var Elians nästsista dag och måndag blir den allra sista.  Så sinnessjukt.  Föddes han inte typ nyss?

Känslorna har varit många och blandade, inte bara hos mamman.  Sonen har nämligen fått min känslomässiga personlighet.  Vi visar kanske inte alltid utåt, vi skriker inte alltid högt, vi gråter inte alltid ljudligt.  Men vi grubblar, tänker, funderar och har massa-massa-massa känslor på lager.  Som tur är så har han inte svårt för att visa alla dessa känslor, även om det blir en del grubblande.

Han har varit ledsen över att förskolan håller på att ta slut, även om han är laddad för skolstart.  Han har velat ta vara på dagarna och leka en massa med förskolans grejor, samtidigt som han inte alls har velat släppa taget om mig.  Han har haft mycket att prata om på kvällarna och lite sådär svårt för att komma till ro och somna.

Inte konstigt egentligen, med alla förändringar.  Förskolan är snart över, inte för terminen, men forever.  Han skall börja i skolan, med helt nya kompisar, familjesituationen förändras och det skall komma en bebis, närstående flyttar långt bort osvosv.  Det är känsliga tider.

 

Jag kan inte med ord beskriva hur pass stolt jag är över Elian.  Efter allt man har fått höra när man har hämtat och lämnat på förskolan, de snälla orden om hur fin och omtänksam han är, alla barn och kompisar som genuint verkligen tycker om honom och hänger efter honom, utvecklingen som har skett och hur han har växt och blivit stor.  Det har varit en häftig resa, den här förskoletiden.  Jag är tacksam över att få vara mamma till dig, Elian.  Tack för att du är just den du är.  Jag har alltid gjort allt för dig och din syster, hela mitt liv har alltid kretsat kring er – det är verkligen en ära att se er växa upp och bli så fina människor.