Snart är det dags att byta vecka återigen, men här är några bilder och en uppdatering från vecka 30.
Jag har känt mig stor och osmidig rätt länge men nu börjar jag verkligen känna mig enorm. Det blir ju inte bättre av att man titt som tätt stöter på bekanta och grannar som entusiastiskt utbrister ”ojoj, snart dags va?” eller ”men NÄR kommer bebisen egentligen!?”. Pinsamheten som uppstår när man säger att det är lite drygt två månader kvar. Två långa månader. Ja, för så känns det nu. Jag börjar uppskatta känslan av att vara gravid mindre och mindre för varje dag som går. Inte bara pga att man känner sig stor, fet och osmidig men även pga det känslomässiga – den psykiska biten. Jag vet inte om jag är extreeeemt hormonell just nu, jag känner i alla fall inte alls igen mig själv.
Jag känner mig ledsen och helt galet tankspridd. Jag är som ett litet barn med ett enormt behov av bekräftelse, närhet och kärlek. Det är väldigt olikt mig, då jag i vanliga fall är självständig och inte alls i behov av att höra/känna att jag är uppskattad tusen gånger om dagen. Trots att jag lever i ett förhållande. Jag är bara inte sådan (”skadad” av livet som ensam kanske, då jag lärde mig att uppskatta mig själv och mitt eget sällskap och aldrig vara i behov av någon annan). Men graviditeten spökar och gör konstiga saker med mitt inre.
Det är oerhört frustrerande. Jag längtar verkligen efter att få bli mig själv igen.
Hur som helst så skriver jag inte sådant här för att verka gnällig. Jag tycker bara att det är viktigt att man får vara ärlig och jag är väldigt säker på att fler kommer känna igen sig. Men nuförtiden är det så jäkla tabubelagt att påpeka de negativa sakerna eller känslorna i sitt liv.
Tro mig, jag önskar att allt vore som under mina mirakelveckor då jag ÄLSKADE att vara gravid. Då magen var lagom stor, man kände bebisens rörelser utan att det gjorde ont, då man fortfarande kunde andas ordentligt, då man kunde känna sig fin på utsidan (ibland i alla fall) och harmonisk på insidan. Det var tider det.
Rent fysiskt så är väl allt som vanligt. Magen är stor och jag tror att den växer konstant. Lillasyster verkar må bra och är vaken konstant (hon rör sig i alla fall extremt mycket dygnet runt), fogarna gör så att man får känna att man lever, jag kissar sjuttioelva gånger per natt och ja… ni kan ju allt detta redan.
Något nytt är i alla fall att jag känner en märklig smärta upp mot ljumsken, mellan benen vid min ”hoo-ha”. Eller det är väl snarare en blandning mellan värk och obehag, lite som att man har ett stort blåmärke. Antingen är det foglossning även där? Eller så har jag förstått att det kan vara bebben som har vänt sig med huvudet nedåt och att man därför känner ett ”tryck”. Vi får väl se nästa vecka då det är dags för bm-besök.
I skrivande stund så bökas det runt för fullt där inne i magen. Om man lägger en hand ovanpå så känner man något riktigt spetsigt som drar fram och tillbaka (armbåge/knä?). Det är klart att det är mysigt att få känna hennes rörelser och allt det där. Men jag längtar ändå efter att få se henne på utsidan istället. Jag längtar efter att få ha min kropp i fred igen och jag längtar efter att få pussa, krama, lära känna och älska det här lilla barnet.
Jag förstår dig! Jag har fått samma kommentarer jättelänge, eller typ ’men nu spricker du väl snart?’ Vem fan tycker det är kul att höra? Inte jag iaf. Lycka till med resten av grav 🙂
så vacker du är!
Jätte vacker och vilken fantastisk härlig blogg du har!!
Du är otrolig vacker! Och tro mig det hormoner för jag som är i vecka 33 känner likadant och det verkligen inte typiskt mig!!
Själv är jag bara i vecka 13 men börjar redan undra om det inte är dags för ungen att komma snart, haha. Kan tänka mig hur jag kommer vara i vecka 30! Men du är jättefin och det strålar verkligen om dig. Hoppas tiden går snabbt för dig och att det inte blir allt för jobbigt, kram på dig!
Jag förstår dig! Jag har fått samma kommentarer jättelänge, eller typ ’men nu spricker du väl snart?’ Vem fan tycker det är kul att höra? Inte jag iaf. Lycka till med resten av grav 🙂
Herregud säger jag bara! Jag är i vecka 10 och känner mig förjävlig redan nu så kollar man på dig som är höggravid och du ser helt otroligt vacker ut! Jag hoppas jag kan se ut som dig när jag är höggravid! Hur får du till dom fina lockarna i håret?
Men tack snälla du <3 Det blir sådär lockigt/vågigt då jag ofta har fläta 🙂
Du är så vacker.
Jag känner verkligen igen mig, är "bara" v27, men känner mig så ensam och ledsen, och den känslan att man inte får klaga, känner mig bara ännu värre för att jag gör det.
Jag har varit sjukskriven sen 1/6 (bf 10/9) pga av depression i samband med graviditeten. Orkeslös, ingen motivation, panikattacker, ångest. Går regelbundet hos kurator och det ska jag fortsätta med även efter förlossningen.
Alla målar upp en så underbar bild av att vara gravid så det här väntade jag mig verkligen inte, man får lite dåligt samvete av att må dåligt och inte "njuuuuuta av graviditeten" som alla säger. Jag gillar inte den här graviditeten och önskar verkligen att skruttan väljer att komma ut lite tidigare.
Till nästa graviditet ska jag vara med förberedd mentalt och fysiskt så kanske jag kan hantera mina känslor bättre-
Tack för att du delar med dig, det är viktigt! Hoppas att tiden går fort och att du får må bättre.
Det strålar om dig, så himla vacker du är.
Du e vackrare än någonsin. Hoppas du får höra de tusen ggr om dan. All kärlek till dig puss och kram
<3
Så vacker du är!!
Du är så otroligt fin!
Oj, vecka 30, vad fort tiden går ändå! Men förstår att det kan kännas jobbigt, speciellt nu i värmen också.