Att vänta barn väcker en hel del känslor och tankar. Det vet vi redan, det vet väl de flesta i alla fall. Det är ju en enorm omställning och det är hormoner och hjärnspöken och humörsvängningar och utbrott.
Att vänta barn är en magisk period i ens liv. En ny och liten människa – ett mirakel – skall växa till sig i en blivande mammas mage. Det är lycka. Det är en enorm gåva som inte går att beskriva med ord och man skall aldrig ta det för givet – aldrig.
Att jag lyckligt nog har fött två vackra och friska barn och nu har en tredje på väg får mig verkligen att känna mig rik. Jag är så himla tacksam för den möjligheten. Tro mig, det är jag verkligen.
Nu skall jag dock skriva om det förbjudna. Det där som man inte vill prata om, det där som ligger under ytan och skrapar men som man inte talar högt om. Det negativa.
Som jag nämnde där i början så väcker en graviditet en massa känslor och det är lätt att det bildas en rad olika frågetecken. Hur skall detta gå? Hur skall jag älska ett barn lika mycket som jag älskar E och E? Hur kan jag börja om när jag redan hade bebis- och småbarnstiden överstökad? Hur kunde jag vara så dum?
Ibland blir jag så förbannat rädd för det som komma skall. Ansvaret över en ny människa i 18 år framöver och lite till. Ytterligare ett barn. Den där drömmen om att jag själv skulle resa jorden runt och bara vara för mig själv när mina två barn var vuxna (jag skulle ju fortfarande vara ung då) – den drömmen bleknade med tiden och förvandlades till något helt annat. Men när rädslorna tar över så slås man ju ofta av den igen, den där drömmen som skulle bli till verklighet… den tillhör bara fantasin nu. Livet ändrades.
Mina möjligheter, mina dörrar som stod öppna – dom försvann och stängdes. Jag kommer inte längre kunna boka en resa till utlandet över en sommar igen och förlänga den till en flytt i flera år framöver. Jag kan inte vara spontan på samma sätt, jag kan inte leva livet anpassat efter mig själv och mina två barn.
Det skrämmer mig ibland. Det kan till och med göra mig känslosam ibland.
Det var bara vi tre så himla länge. Visst hade vi familj, släkt och otroligt fina vänner i vårt liv – men det var ändå bara vi. Livet kretsade kring vad som var bäst för oss. Ett sådant starkt band är svårt att sätta ord på.
Så därför kommer alla dom där frågorna. Hur kommer det bli med en ny liten familjemedlem, vad kommer hon ta för plats? Hur kan jag älska henne lika mycket som mina andra två som jag har haft ensamt ansvar om hela livet? Hur skall jag förklara för henne att jag gav hennes äldre syskon ett visst liv – ett som hon aldrig kommer uppleva på samma sätt?
Det kan dyka upp en massa olika frågor och ibland är det nästan så att jag skäms över att jag tänker som jag gör. Och nu är det kanske inte så himla många som har levt på det sättet jag har gjort och känner igen sig i mina tankar. Men jag vet att många blivande föräldrar ändå funderar på hur fasen det skall gå, om man valde rätt väg, om man verkligen är redo, om det kommer funka osv. Man måste få tala öppet om detta.
MEN även fast alla dessa ”fula” tankar dyker upp i mitt huvud så är det inte så dramatiskt. Jag är glad att jag tog dom där åren för oss i Spanien, jag är glad över allt jag hunnit göra, att jag gav mina barn min odelade uppmärksamhet i flera år och bara fokuserade på deras bästa – för att sedan kära ned mig och låta mig själv vara viktig också.
Jag skapade ett liv tillsammans med mitt livs kärlek och började bygga på en framtid med honom, med barnen och med en bebis på väg. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt egentligen, jag älskar verkligen hur min familj har växt och hur den ser ut i dagsläget. Jag älskar den lilla flickan som ligger i min mage redan, trots att hon har en förmåga att skrämma mig såsom jag aldrig blivit skrämd förut.
Kanske har det med åldern att göra? Jag blir ju en ”gammal” mamma nu, jämfört med åldern då jag fick mina tidigare två. Är man nojigare? Jag vet inte.
Hur som helst så har jag kanske inte samma möjlighet att spontant bara packa ihop och dra iväg, jag kan inte fly från bekymmer och landet på samma gång, jag kan inte egoistiskt leva efter enbart mina drömmar. Nu har jag en relation att vårda, en annan vuxen människas känslor att tänka på, en bra man och sambo att ta hänsyn till och som jag aldrig skulle vilja leva utan. Mina barn har en bra manlig förebild i sina liv. Nu kan vi drömma tillsammans.
Jag ville bara skriva av mig, förklara att även jag har tankar och känslor som många skulle anse vara fel.
Den här graviditeten kan verkligen röra till det för mig i huvudet. Efter min förra graviditet så trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle våga göra om det. Och jag skall erkänna att det är svårt att lita på en annan person fullt ut, jag är ärrad på insidan trots att jag verkligen lever i trygghet nu. Men livet har sin mening och jag vågade. Jag vågade släppa in någon, lita på någon, bygga upp ett liv och gå igenom en till graviditet igen – något som jag många gånger sa att jag ALDRIG skulle göra igen. Aldrig.
Detta har varit, är och kommer fortsätta vara en häftig och turbulent resa i livet.
Samtidigt som vissa dörrar stängs så öppnas nya.
Du är otroligt modig! Sedan är det såklart inte lätt att förstå som liten, men så småningom kommer alla dina barn förstå att livet förändras och att en ibland inte alltid kan gör som en alltid gjort <3
Åh, vad jag känner igen mig. Jag har levt ensam med sonen i sex år. För ett år sedan träffade jag äntligen mitt livs kärlek – honom vill jag leva med resten av mitt liv. Honom älskar jag!
Och jag vill jättegärna ha fler barn – med honom. Samtidigt som det hela kan skrämma skiten ur mig ibland.
Det är turbulent för sonen att plötsligt dela sin mamma med någon annan. Och hur blir det den dagen han får ett syskon? Vars biologiska pappa faktiskt är han som bor med oss. Kommer han känna sig utanför? Läskiga tankar.
Men jag vet att när det väl sker, så kommer allt gå bra. Vi kommer lösa det, precis som vi löser alla andra svårigheter. Detsamma gäller dig. Det kommer ordna sig!! Lycka till med lillasyster, och försök stå ut i sommarhettan 🙂
Kram!
När det blir en del år mellan barnen så kan de inte få exakt samma saker och upplevelser, men även om det inte blir samma så är det inte mindre värt 🙂
Känns det rätt om ett par år för hela familjen att flytta utomlands så tror jag att ni kommer göra det. Tredje barnet eller sambon kan ju vara precis lika nyfikna på det som ni var. Äventyret blir bara större, inte mer omöjligt. 🙂
Jag tycker det är så fint att du vågar vara ärlig och skriva om tankar som vissa anser vara tabu. Jag tycker inte att det är något konstigt att du tänker så här. Klart man oroar sig och funderar. Det är ändå en stor omställning i livet. Fler borde våga lyfta "förbjudna tankar". Ju fler som vågar dela med sig desto mindre "förbjudna" blir de.
Hej,
Det är skönt att du skriver om det, och jag tycker också att det vore skönt om fler vågade prata högt om det. Jag har alltid längtat och längtat efter den dag jag ska få barn. Men NU när jag äntligen är gravid så är jag livrädd. Hur ska det bli nu? Dessutom är det tvillingar där inne, och mina första barn… hur tusan ska vi klara detta, tänker jag emellanåt. Men klart att jag älskar dem och längtar ihjäl mig efter RUL i augusti och efter att få känna dem röra sig där inne för första gången etc..
Tack för att du skriver öppet om dessa känslor!
Kram
Så himla bra av dig att skriva om det här, tror det är många som inte vågar prata om det, de här förbjudna tankarna!
Bara en tanke; nej din yngsta kanske inte får bo en tid Spanien. Men om du vill nte hade bokat den där resan. Om du inte hade stannat i Spanien kanske du aldrig hade vågat "släppa in" kärleken i ditt liv igen. Och din yngsta kommer inte att få samma saker som dina älska. På samma sätt som dina äldsta inte kommer att få samma saker som din yngsta. De får olika – utan någon värdering. Inte bättre eller sämre. Bara olika.
Tack för dina varma och ärliga blogg ❤
Jag förstår hur du menar, men samtidigt är du fortfarande ung mamma och kommer kunna göra mycket med dina barn, även om du kanske inte är lika fri som tidigare.
Så fint skrivet, så känslomässigt! Och verkligen en så fin bild<3
Jag är helt säker på att det kommer lägga sig när bebisen är framme, efter någon vecka kommer det att kännas som det naturligaste i världen. Jag vill bara påstå att du visst fortfarande KAN flytta utomlands med barnen. Klart att det blir svårare ju fler barn man har och med två vuxna som ska jobba, men det mesta sitter i viljan och beslutsamheten. Jag vill också bo utomlands ett tag i framtiden ett tag när jag förhoppningsvus har familj. Alternativt kan ni ju åka bort över en hel sommar på något äventyrligt. Eller om ni flyttar för ett år med bara den yngsta när de två stora flyttat hemifrån. Det finns vägar!
Ingen klandrar dig för dina tankar!
Har själv en liten 5 månaders tös här hemma. Barnaskapandet gick lite trögt för oss, när vi väl bestämde oss för att inte försöka mer och leva ett liv utan barn, Köpte motorcyklar och började planera resor, valde hon plötsligt att komma till oss. Självklart är hon så efterlängtad och såå älskad, men dörrar stängs o andra öppnas. Konstigt vore det om man inte såg på sitt liv med kritiska ögon emellanåt!! Du är modig som delar med dig och jag förstår dina tankar utan att dömma!
Kram
Precis så där kände jag också, fast mest med nummer två (fick vår tredje nu), "hur kan man älska fler" och som du vet går ju det, att älska fler, känslorna för sitt nyfödda barn går inte att beskriva. Ja du är alltså inte ensam om tankarna 🙂
http://www.egosidan.blogg.se