Jag fick en fråga och ett önskemål om ett inlägg, så jag tänkte ta mig tiden att skriva lite om det.
En sak som jag undrar, hur ser relationen mellan dig och Emilia ut idag? jag tänkte det där med vänner och fritidsintressen som dyker upp med tiden och åldern. Är det inte jobbigt att se henne bli så självständig och är upptagen med sitt och du får ta en viss avstånd?. Det var ju skillnad när hon var liten då var ni med varandra typ jämt. Jag kanske uppfattar helt fel men det är just denna intryck jag har fått här på bloggen.
Jag brukar vara försiktig med att blogga om Emilia nuförtiden, det känns inte naturligt att skriva detaljerat eller mer ingående om henne längre då hon har blivit så stor. Detta är nog en självklarhet. Hon fyller fasen 12 i år.
Det känns inte som så himla längesen jag själv var 12 år gammal, jag minns så väl hur jag tänkte och kände osv. Men å andra sidan så känns det som en halv evighet sedan jag precis hade fyllt 15 år och var en nybliven mamma till min lilla Emilia. Lustigt.
Att hon har blivit stor och så pass självständig är både häftigt, mäktigt och brutalt skrämmande. Jag vill stanna tiden, spola tillbaka tiden, få uppleva allt igen. Det känns som om allt går för fort. Men samtidigt utvecklas hon och formas till en finare och finare människa för varje dag. Att jag är stolt över henne säger och skriver jag ofta, men hon har verkligen ett hjärta av guld och det är roligt att se hur hennes omtänksamma och empatiska sida följer och växer med henne genom åren.
Jag har varit lite av en hönsmamma och haft rejält svårt att släppa taget om henne. Jag fick henne så tidigt, hon blev min mening med livet sedan jag var en ung tonåring och genom alla år har jag bara velat beskydda henne. Mitt mål i livet har varit att se till så att hon har det bra. Hon är min förstfödda och det är något alldeles speciellt, så det tog ett tag för mig att acceptera att åren rusade förbi och hon blev mer och mer självständig.
Jag blundade, jag hönsade, jag vägrade låta henne bli stor.
Värst var nog första tiden i Sverige, efter Spanien. Omställningen blev omtumlande och jag hade svårt att anpassa mig. Alla mobiltelefoner, sociala medier, kläderna, språket etc… allt var så annorlunda och mycket mer ”vuxet” i jämförelse med hennes barndomsår i Spanien. Jag satte upp strikta regler, stod på mig, vägrade kompromissa överhuvudtaget. Jag var mamma, jag visste bäst. Mitt barn skulle förbli ett barn. Punkt.
Hur skulle min 10-åring klara av att åka pendeltåg. En station. Helt själv. Hur!? Jag ville gärna gå hand-i-hand med henne, hämta och lämna, ha full koll och kontroll.
Detta varade en viss tid, jag behövde det, men med tiden så öppnade jag ögonen och insåg att jag behövde släppa taget lite för både hennes och mitt eget bästa.
Nu har det ju gått två år sedan vi kom tillbaka till Sverige och idag är jag lugn och trygg med läget. Hästar och kompisar är viktigast för Emilia idag. Precis som gymnastiken och kompisar var viktigast för mig när jag var i hennes ålder. Jag minns, jag förstår och jag accepterar.
Jag känner även att hennes fritidsintresse är något bra. Det känns tryggt att hon spenderar sina dagar i stallet, istället för att ränna ute på stan och syssla med gud vet vad (som man ser andra småungar göra idag).
Det känns tryggt att veta att vi kan lita på varandra, att jag vet var jag har henne och att hon vet var hon har mig. Relationen är med andra ord bra.
Visst ryker vi ihop, precis som alla andra. Visst blir vi arga och ledsna på varandra ibland. Och visst är vissa saker jobbigare än andra, men i helhet så känner jag mig väldigt lugn.
Jag har accepterat att hon växer ifrån mig lite och jag försöker att inte få ågren över avståndet. Jag ser bara till att finnas här så fort hon behöver hjälp med något eller när hon bara behöver sin mamma. För ännu har det behovet inte försvunnit helt.
Hon kommer alltid vara min lilla prinsessa och även om hon skäms, blir generad och röd i ansiktet så kommer jag fortsätta skriva det, jag kommer fortsätta säga det högt och rakt ut så alla hör. Hon är min prinsessa och jag älskar henne mer än vad hon, du, jag eller någon annan kan förstå.
Härligt och fint skrivet:)
Vackert och ärligt skrivet! Super fina bilder!
Vad fint skrivet Denize!
Vad fint skrivet Denize!
Fint skrivet! Det måste kännas jättekonstigt att tänka att hon bara är 3 år yngre än vad du var när du fick henne!! Tiden går så snabbt. Fina bar du har!
Så himla fint och ärligt och härligt att läsa.
Jag säger det också till min dotter hela tiden att jag älskar henne och hur mycket jag älskar henne. "Jag veeeet" och "Varför säger du det hela tiden?" får jag ofta till svar och jsg brukar bara säga att det är för att jag vill att hon ska fortsätta veta det och aldrig, aldrig någonsin glömma bort det heller!
Tänk att man skulle behöva få barn själv för att förstå hur myclet ens egna föräldrar älskar och har älskat en under alla dessa år
Tack för inlägget och svaret på min fråga. Verkligen fint skrivet av dig Denize 🙂 en bra mamma är du i alla fall.