När jag alldeles precis skulle föra över dagens jobb till en hårddisk, så råkade jag visst koppla in fel. Tusentals färgglada bilder dök upp från stranden, vid poolkanten, grillkvällar på terrassen, en spexig 3-åring och en brun och fräknig 8-åring.
Alla dessa bilder fick ju inte mig att längta mindre efter sommaren direkt. Bilderna kändes nästan som ett hån, jag vet inte vad dom försökte säga? Typ att snöoväder kan dyka upp när som helst, ganska så länge till framöver. Eller typ ’det här var en gång din vardag… ha-haa’.
Ni vet det där livet då vi åt lunch och tog ett dopp i havet på lunchrasten? Det känns ju så sjukt långt bort idag.
MEN här och nu, 23:e februari i byhålan, så skiner faktiskt solen. Och så skiner den dessutom långt efter att jag har hämtat på förskolan. Det känns inte som så längesen jag och Elian vandrade hemåt i mörkret på eftermiddagarna. Så det går framåt, hela tiden går det framåt.
Åh, de här bilderna.. Som du säger, färgerna och det liv som ni fick möjlighet att uppleva, fint och häftigt!