Den här grabben var så trött, så trött igår efter förskolan. Ändå valde han att vara ute och leka med en kompis medan jag förberedde middagen. Jag har full koll på deras lekar och såg hur hans energi sakta men säkert bara upphörde att existera. Medan granntjejen sprang runt och styrde och ställde, så stod Elian mest lutad mot ett staket eller cykelstället.
Till slut insåg han själv att han inte pallade mer, men han ville ändå babbla med kompisen så han sa ”om du fortfarande vill vara ute och leka, så kan jag gå upp och vara på min balkong. Så kan jag sitta ned men ändå prata med dig”, haha. Det gäller att kompromissa?
Jag fick dock säga ifrån så att han kunde säga adjöss och få vila lite.
Efter en tidig kväll och en bra natt så fick han vila upp sig ordentligt.
Idag skulle han vara på förskolan lite tidigare än vanligt, då dom skulle iväg på teater. Han får extra svårt att säga det där hej då:et på morgonen om dom skall iväg på utflykt eller om lämningsprocessen inte blir ”som vanligt”, så det blev några tysta tårar. Men som vanligt så lär det ha gått över så fort han inte kunde se mig längre.
Jag gick därifrån och kände mig tacksam över just den förskolan som jag valde. Han började ju så himla sent, så det var en speciell upplevelse att skola in ett så stort barn som hängt med mig i vardagen innan. Men personalen är och har alltid varit helt underbara. Allt har jämt bara kunnat flyta på där och jag har framför allt alltid känt mig trygg med att lämna honom.
Det är helt klart den bästa förskolan som jag/vi har varit med om, om jag räknar med Emilias förskolor också. Därför känns det nästan ledsamt nu att veta att det bara är några månader kvar där, sedan börjar ju Elian också i skolan. Det är så ofattbart egentligen, han som är så liten i mina ögon (alltid varit, kommer väl alltid vara?).
Senaste kommentarer