Denize

 

För några dagar sedan så bytte vi vecka igen och nu börjar det dra ihop sig känns det som.  Att bara få till vecko-preggo-bilderna är ett träningspass i sig.  Något annat som känns som träningspass är vardagen och allt som hör till.  Jag fascineras verkligen över dom där mirakelgravidisarna som fortfarande pallar med gymmet och sin vanliga träning.  För min del så räcker det med att promenera fram och tillbaka till skolan (den backen är fasen inte snäll), hushållssysslor, att bara klä på sig och sminka sig osv – så är jag helt slutkörd efteråt.

 

Och så var det det här med vätska.  Om jag har tyckt att jag har varit svullen tidigare så var det ingenting i jämförelse med hur jag har sett ut de senaste dagarna.  Ansiktet blir sådär charmigt pluffsigt, fingrarna är som pulserande prinskorvar, benen är som stockar och fötterna är vattenballonger.  Fyfarao, jag minns att jag samlade på mig en massaaaa vatten runt vecka 37 med Elian också, så obehaget är väldigt bekant.

Men jag sörplar i mig en massa vatten, te och äter vattenmelon (som vanligt), det skall tydligen vara vätskedrivande.  Framåt kvällen så lägger jag upp benen högt med gott samvete och tänker att vi är en dag närmare mål.

 

På tal om mål, så är det bara 9% kvar av graviditeten.  91% är avklarat.  Jag läste någonstans att man kunde jämföra det med sin batteritid på mobiltelefonen.  Känslan av att ha 9% kvar på telefonen är ju att det när som helst kan ta slut.  Att det knappt är något kvar alls.  Minimalt och fjuttigt.  Så det är väl så jag skall försöka tänka dessa sista veckor.

 

I helgen så skall vi till IKEA och köpa det som behövs och på måndag kan vi hämta vagnen och babyskyddet.  Sedan är allt på plats och då får hon mer än gärna komma.