Denize

 

Då har ytterligare en vecka passerat och så var det dags för en ny vecko-uppdatering igen.

Läser man om vecka 36 så står det att Bebis väger mer än 2,5 kg, att det är trångt där inne och att livmodern står som högst.  Jag tycker dock att magen sjönk för ett bra tag sedan och upplever bara den som hängigare och hängigare för varje vecka som går.  Man har en rejäl mage i knäet när man sitter och vilar helt enkelt.

Det står även att bebisens rörelser ändrar karaktär nu med tanke på att det är så trångt.  Jag tycker dock att hon är lika sjövild som vanligt, hela magen hoppar från höger till vänster och hon verkar inte haja det där med att det är trångt.  Det kan bli lite smärtsamt emellanåt, haha.

Annars så står det även att man troligtvis sover sämre nu och jodå, jag är vaken minst en gång i timmen och oftast behöver jag gå upp och kissa.  Vissa gånger har det varit extremt svårt att ta sig upp och man har verkligen fått ladda för att få till den där kraften.  Föreställ er en skalbagge på rygg; ungefär så känner jag mig.  Puh! Det här med att vara osmidig alltså! Jag har lovat mig själv att aldrig ta min kropp för givet senare.  Jag skall verkligen lära mig att uppskatta att kunna röra mig hur som helst och inte känna någon smärta.

 

Annars så börjar det bli rätt så psykiskt och känslomässigt jobbigt nu.  Jag tror att det är en blandning mellan fysisk smärta, sömnbrist, hormoner och höggraviditet helt enkelt.  Men det blir känslostorm inombords titt som tätt.  Jag kan känna mig fruktansvärt ensam trots att jag egentligen inte är det.  Jag har ju redan nämnt allt detta tidigare, men det har nog varit extra påtagligt denna veckan.  Jag vaknar varenda morgon och försöker tänka ”en dag närmare BF” men det är svårt.  Jag saknar ork totalt och det gör så att jag känner mig helt värdelös.

Jag saknar mitt självständiga liv då jag jämt är i farten, jag saknar min styrka och mitt driv.

Jag har även börjat tänka en del på förlossningen och av olika anledningar så har jag plötsligt blivit riktigt orolig.  Inte över själva grejen med att trycka ut lillasyster, det är jag så redo för nu.  Men alla saker runtomkring… hur det kommer starta, praktiska lösningar, om jag kommer vara ensam hemma osv.  Det har bara blivit så mycket funderingar och som ni vet så är jag ju duktig på att stressa upp mig.

Efter min förra graviditet som satte en hel del spår inom mig plus en traumatisk förlossning så är det inte riktigt så enkelt att bara koppla av.  Speciellt när det jämt dyker upp saker som man skall tänka på.  Känslan av ensamhet i sådana sammanhang gillas därför inte.  MEN jag försöker ladda bara, på ett eller annat sätt så kommer det självklart lösa sig och ut skall hon.

 

Så har det sett ut här denna veckan.  Det enda man kan göra är att kämpa på och det gör jag.  Jag försöker hålla huvudet högt för allas skull, men jag tror nog att vi alla bara ser fram emot lillasysters ankomst nu.