Magen från vecka 15 – vecka 36. När man tittar på bilderna såhär och jämför så förstår jag varför jag känner mig som en osmidig heffaklump. Jag förstår nog varför folk undrar om det inte är dags än. Jag förstår varför jag känner mig som den där skalbaggen på rygg när jag skall ta mig upp från liggläge. Jag förstår varför jag har svårt för att andas, svårt att röra mig, svårt att ens ta mig från ena rummet till det andra. Jag förstår varför det känns som om huden bara är på väg att fräta och brista sönder. Jag förstår varför jag känner mig större än störst. Men jag förstår bara inte hur eller om jag skall kunna bli större? Snart spricker jag ju!
Tänk att vi nu har hoppat in i vecka 37, att det är mindre än en månad kvar till BF, att jag har varit preggo i sisådär 250-något dagar, att den lilla flickan där inne strax är fullgången och bara skall roa sig med att tjocka på sig lite såhär i slutet. Tänk att den här växande kanonkulan snart bara är ett minne blott. Och aldrig mer, never ever skall jag gå runt med en sådan här mage igen. Nope. Nu är jag så himla HIMLA färdig!
Åh, vad jag längtar efter min ofödda dotter nu, Baby E, älskade lilla lillasyster.
Så himla underbara bilder, att få se alla steg! Fantastiskt! 🙂
Vad fin den är, människokroppen är ju helt fantastisk!
Du är så fin!