Dessa bilder togs för ganska exakt sex år sedan. Ja, om några dagar då. Där var dom inte stora! Så svårt att förstå ändå att min blivande 6-åring var sådär liten. Ännu svårare är det nog att förstå att vi kommer ha en sådan där liten hos oss om några månader. Det sjunker liksom inte in på något sätt.
Att jag är gravid har hjärnan förstått tydligt. Magen växer, ryggen värker, kroppen svullnar och lille bebis sparkar. Jag har vant mig vid tanken att det bor en liten mini-människa i magen. Men just tanken att den där lilla plutten skall växa till sig, komma ut och faktiskt vara här – den tanken har jag inte riktigt landat i än. Att jag inte längre kommer vara en tvåbarnsmamma utan en trebarnsmamma. Att Elian som är så liten för mig – faktiskt kommer bli storebror, att Emilia skall bli storasyster igen, att K skall bli pappa och framförallt att jag skall och kommer få hjälp och avlastning under bebisperioden. Mitt hjärta slår volter när jag tänker på det.
Jag tycker att det är så lustigt ändå, hur livet förändras (och ja jag vet att jag har nämnt det förr). Jag skulle ju inte ha fler barn. Inte då, inte nu, inte sen. Jag hade två och det räckte. En flicka och en pojke. Det var bra med det. Jag fick barn tidigt, mina barn skulle bli vuxna medan jag fortfarande var ung. Och samtidigt som mina vänner skaffade barn och levde i småbarnsbubblan, så skulle mina egna barn ha gått ut skolan och den här mamman skulle bara resa runt i världen och fota. Så såg livet ut, när jag visualiserade min framtid.
Ibland kunde jag tänka mig att jag eventuellt kunde skaffa mig en sladdis efter att jag var gift med den rätta, men helst inte ändå. Jag var nöjd med dom barnen jag hade fått och uppfostrat själv – jag var bekväm och klar.
And along came K…. haha, allt bara förändrades med tiden. Jag träffade han som ändrade på och blev min framtid. Han som accepterade mina barn och fanns och finns där som en förebild och ett stöd. Han som valde att flytta på sig (ganska långt) för att min dotter vill bo kvar här pga ridskola och kompisar. Han som har fått anpassa mycket efter mig och mina barn. Det kan inte vara lätt att själv inte alls vara van vid barn och sedan träffa någon som har två barn – på heltid dessutom, 24/7. Men han har varit helt fantastisk och jag är så JÄVLA lycklig över att det är just han som skall bli pappa till mitt ofödda barn, att det är han som Elian kallar för låtsaspappa och som är som en idol. Allt känns bara rätt. Att få ett tredje barn kändes plötsligt som en självklarhet, jag kunde inte tänka mig något annat. Det var ju såhär det skulle bli.
jag har ju följt dig i några år (först när du var arton och emilia tre på en av de äldre bloggarna och sedan kom jag in på den här bloggen strax innan elian föddes) och det är SÅ fint att du äntligen hittat kärleken, den stabila. det är inte konstigt att barnlängtan kommer fram igen, nu när du inte kommer vara ensam om det längre 🙂
Jag har följt dig i hur många år som helst nu, och jag är så otroligt glad för din skull! Jag kan inte låta bli att vara lite nyfiken på denna K, jag förstår om han vill vara anonym och hållas utanför bloggen, men kanske du kan skriva ihop ett inlägg om honom och hur ni träffades utan att gå in på för mycket detaljer (kanske du redan gjort det?)? En annan fråga är om du kommer visa upp bilder på och skriva om bebisen när den kommit (det är ju många som väljer att inte visa upp sina barn)?
Ja.. och jag skulle inte ha fler barn och hade gett bort allt, jag är ju över 40 😉 men det gick tydligen bra ändå, haha..
Jag hade inte varit sambo på 15 år, hade ett barn på heltid och tre på halvtid och så träffade jag N, som inte hade några barn, inte heller varit sambo med någon. Nu har vi varit sambo i några år och har lilla Molly och mina barn går/ringer till N före mig om det är något dom vill =) Hans föräldrar har tagit till sig både mig och mitt näst yngsta barn (dom 3 andra är stora) och jag har aldrig varit med om något liknande <3
Åh så underbart! 🙂