Denize

 

Igår var den här filuren och hälsade på i skolan igen.  Det blir ju en del sådana besök innan det är dags för ordentlig skolstart.  Han hade längtat efter det besöket och var hur pepp som helst på morgonen.  Men jag tror faktiskt att han var mest taggad inför att få se syrran på rasten.  Han var nämligen väldigt snopen på eftermiddagen när han förklarade att Emilia inte var ute samtidigt.

Utöver det så hade besöket gått jättebra.  I maj får jag också följa med på ett sådant besök.

Men fan alltså, jag måste vara tjatig igen, MEN det känns faktiskt inte som så himla längesen jag följde med Emilia på det där skolbesöket.  Det här med hur tiden och åren bara flyger förbi, det är helt galet.  Jag har redan ångest över att den kommande bebisen skall bli stor en dag – och Bebis är inte ens född än (!).  Hur skall detta gå?

 

Hur som helst så fick vi även hem Elians klasslista och lite info kring terminstarten.  Det är pirrigt och spännande samtidigt som jag faktiskt tycker att det är skitläskigt.  När kiddosarna börjar skolan så händer det inte bara en massa för barnen – jag upplever även att jag som förälder får gå igenom en massa också.  Det blir som en ordentlig separationsfas.  Det där när barnet tar klivet från att vara liten – till att faktiskt bli stor.  Det kan bli jobbigt för både mamma och barn.

Och så minns jag även den där härliga trotsåldern.  6-årsfasen kallas väl även lilla tonåren, eller något liknande? Ja… Jesus kristus, vad ’roligt’ man kunde ha det vissa dagar då.  Vi får väl se om det smäller till på samma sätt hos Elian.  Än så länge så känns det mesta stabilt.  Visst kan det där heta temperamentet visa sig, men jag tycker att tråkigt humör försvinner lika fort som det kan dyka upp.  Och det är till 99% rätt enkelt att resonera med honom, trots att han kanske inte alltid delar mina åsikter (hehe).  PEPPAR PEPPAR! Så fort jag skriver eller pratar om sådant här så får jag oftast tillbaka.  Man skall inte nämna något, man skall bara sjunga hallelujah för sig själv och njuta så länge det varar.

 

Det där med att inte riktigt kunna bestämma sig för om man är liten eller stor märks dock mer och mer tydligt.  Han kan tycka att jag är jättetöntig när jag oroar mig, eller påminner honom att vara försiktig vid vissa tillfällen.  Han kan bli irriterad när jag erbjuder min hjälp i vissa situationer.  Han säger ofta ”men jaaaaa” eller ”jaja jag veeeet”.  Han visar att han klarar av saker, berättar gärna saker som han dagligen lär sig, förklarar hur saker och ting fungerar och det är bra! Jag vill att mina barn skall vara självständiga individer med en stark självkänsla.  Dom skall tro på sig själva, veta att dom kan uppnå mål om dom kämpar och framförallt veta att dom är VIKTIGA.  Detta märks tydligt hos honom, att han har lärt sig.  Han vill vara stor och vill gärna att jag SER alla nya färdigheter som gör så att han klarar sig själv.

Men så kan han plötsligt krypa upp i min famn, borra in ansiktet vid min hals och säga ”Min mamma”.  Och så blir han sådär liten igen, mammas lilla pojke.  Han är fortfarande i behov av en enorm slags trygghet och en massa närhet.  Och det där hej då:et på morgonkvistarna… det är fortfarande inte så enkelt alla gånger.

 

Något som jag tycker är skönt är i alla fall att han börjar se skolstarten som något positivt.  Ett tag var det bara en enda klump av ågren.  Men nu pratar han glatt om det och är förväntansfull.  Jag tror nog att han kommer vara helt redo lagom till augusti.  Det känns skönt att han i alla fall kommer få min odelade uppmärksamhet där i början – och att Bebis tittar ut en månad senare.  Det blir nog bra.