Två bilder, tagna med mobilen, från i morse. Häftigt ljus när solen kämpade sig genom de tunga molnen.
Här har onsdagen bara sprungit ifrån oss, som många andra dagar. Jag förstår inte hur det kan kännas som om man står still men tiden ändå bara flyger förbi. Hur som helst så har jag fått en hel del jobb gjort och det känns riktigt skönt. Jag har fått ont i magen av ågren de senaste veckorna när jag har varit för trött för att orka med mitt vanliga tempo. Jag har känt skuld och skam och en enorm prestationsångest. Jag har gråtit när kroppen har sagt ifrån och jag har behövt vila. En inre röst har bara vrålat på mig att jag skall sluta lata mig, sluta vara mesig, att jag bara skall bita ihop och göra det som måste göras.
Men ibland är det nog nyttigt att lyssna på kroppens signaler. Och därför känns det extra bra en dag som denna när jag faktiskt har fått en hel del gjort utan att känna som om kroppen skall ge upp efter fem minuter.
Hur som helst, tidigare när vi satt vid middagsbordet så frågade jag kiddosarna om dom kunde berätta en viktig/bra/dålig eller värdefull sak som hade hänt under dagen. Det första som poppade upp i tankarna då.
Emilia började gestikulera dramatiskt samtidigt som hon sa ”På våran 70 min långa SO lektion så visades en 59 min lång videofilm som handlade om Jesus och som var ’barnvänlig’ – det bara sprutade blod och jag kände bara för att åeeehh..!”.
Elians spontana svar var: ”Att jag och Elin lekte katt, det var bra… eller när jag gömde mig i en kartong med klossar, hoppade upp och skrämde mina kompisar och Julius blev glad… för först hade han varit ledsen och sen blev han glad”.
Jag älskar den stunden på dagen. När vi sätter oss vid bordet och jag frågar hur deras dag har varit. Svaren blir så olika, men det är alltid intressant att höra det första som dyker upp i tankarna.
Hur som helst så skall jag ta tag i kvällsrutinerna nu och sedan lär jag somna tidigt.
Hoppas att ni alla har haft en fin dag!
Senaste kommentarer