Jag kikade på min header (headers för er som läser via en dator istället för mobilen) och insåg att det kanske är dags för en uppdatering där uppe snart. Jag har även tagit bort ordet ”ensamstående” från mitt bloggnamn, så det är mycket som skulle behöva en uppfräschning på bloggen.
Jag är lite kluven när det gäller det där med att vara ensamstående. K rättar mig ibland, om jag benämner mig själv som en ensamstående mamma. Det där med att stämpla sig själv är väl kanske inte så nödvändigt. Först var jag en sådan där stämplad ung mamma och därefter en stämplad ensamstående mamma. I själva verket är jag ju bara mamma som alla andra mammor.
Men hur som helst, för att återgå till det där med att vara kluven så är det för att jag ser det på olika sätt. Som person så är jag ju absolut inte ensam. Men jag är ju ändå ensam om ansvaret över mina barn. Det finns ingen pappa med i bilden överhuvudtaget, barnen är hos mig på heltid och även om K verkligen visar intresse, finns här och hjälper till så är ju jag den enda vårdnadshavaren, den enda föräldern. Kan man vara ensamstående som mamma, men inte som person, alltså relationsmässigt? Låter det jätteknäppt, eller förstår ni hur jag menar? Haha. Jag känner själv hur röriga mina tankar låter när jag får ned allt skriftligt.
Jag har dock valt att ta bort ordet från mitt bloggnamn oavsett vad.
På tal om detta så vet jag att ni var flera som hade lite frågor ang vår relation, när jag bad om lite önskeinlägg osv.
Det finns så himla mycket jag skulle kunna skriva och berätta, men k är lite anti att visa sig själv på internet och sociala medier. Och ändå väljer han att leva med en bloggare, whaat? Hähä, nej då. Jag respekterar alla som inte vill vara med här (typ 3/4 av alla jag har känt och känner). Därför är det enklast att nästan aldrig skriva om vem/vilka vi umgås med.
Dock är det ju svårt just när det kommer till K, det kliar i fingrarna ganska så rejält emellanåt. Det finns så mycket att säga, det känns som om man undanhåller en extremt stor del av sitt liv.
Jag vill dock säga att han är världens bästa. Så mycket som han ställer upp, så mycket som han får stå ut med. Är bara så jäkla tacksam över att jag har honom i mitt liv, att han står ut. För believe me, med mitt bagage och mina inre demoner så är jag knappast enkel att leva med. Tack vare mig så har vi haft några svackor, men han kämpar för oss båda ibland känns det som. Är evigt tacksam och så extremt lyckligt lottad.
Jag har följt dig lite då och då under åren som gått men bestämde mig för att läsa din blogg här från början för att verkligen hänga med i allt som hänt. Och om det har hänt saker! Jag känner ju inte dig såklart men är ändå imponerad över din version av livet, hur du klarar dig genom allting med dina små och vilken styrka du visar igen och igen.
Jag hoppas att du aldrig (hehe) slutar blogga, det behövs verkligen en "mammablogg" som är ärlig och riktig utan en massa krusiduller.
Dina omslagsbilder är så härliga, sån glädje! 🙂
Har ju läst din blogg i några år så glad att du träffat någon!!! Förstår dina tankar och känslor runt frågeställningen …. Är lika kluven jag.
Så fint att du hittat nån som betyder så mycket!
Du ger säkerligen honom lika mycket, även om det kanske märks mer, det han gör, då det finns barn också ❤️
<3
Hängt med länge, och blir bara så lycklig över att läsa detta inlägget <3
så fint