Denize

 

Att vara egenföretagare och heta Denize Östman är en komplex situation.  Jag arbetar nog på ett högst udda sätt.  Jag vet flera som jobbar mycket hemifrån och dom är supernoga med att sätta upp ett arbetsschema – så att man faktiskt sitter och jobbar fyrtioelva timmar i sträck istället för att gå och plocka, hänga lite tvätt eller ja, ni fattar, pyssla med sådant som behövs i hemmet.

Jag är på ett sätt likadan med självdisciplin – men inte med något schema.  När jag vet att jag har flera deadlines och kunder som väntar på sina porträtt, så ser jag till att få det gjort.  MEN jag kan inte sitta still på kontoret och stirra mig blind i x antal timmar.  Det börjar krypa i benen, tankarna fladdrar iväg och plötsligt inser jag att jag fokuserar på en fågel utanför fönstret istället för på datorn.

 

Jag är så extremt glad för att jag kan lägga upp mina arbetstider själv.  Det gör så att jag mår så himla mycket bättre.  I vissa fall så kan jag behandla hundratals bilder på en dag, men jesus vad jag måste sprida ut all redigering.  Först och främst så behöver jag ett träningspass på morgonen, sedan kan jag dra igång, gå ett varv runt lägenheten, redigera mer, fundera på om jag är hungrig, redigera mer, fundera på bloggen, gå ett varv igen, gå på toa nittioelva gånger, redigera mer, klicka mig in på bloggen igen osvosv.

Att fotografera en heldag däremot – det går hur smidigt som helst.  Jag kan plåta utan att känna hunger, behöva gå på toa, eller bli ofokuserad pga att telefonen surrar till.  Jag får släppa kreativiteten fri och det är väl det enda tillfället i mitt liv som jag faktiskt inte tänker så mycket på annat… jag hamnar i min fotobubbla.

 

Jag har annars alltid tusen tankar som snurrar på högvarv i huvudet – samtidigt.  Jag fokuserar på mina jobb, det blir bra, det blev snyggt, samtidigt tänker jag ut inlägg hit, framtida fotograferingar, kvällens middag, morgondagens måsten, helgdagar som dyker upp, kalas och så ännu mer jobb.

Förr blev jag stressad av mig själv.  Mina tankar stressade upp mig själv och det behövde jag lite hjälp med.

Idag är jag bara så himla tacksam över att jag fortsatte med mitt, jag valde att följa mina drömmar och jobba med det jag tycker om.  Jag tycker att det är roligt att jobba med bildbehandling OCKSÅ, det är en del av det konstnärliga.  Det är väl bara det att jag har för mycket i huvudet för att klara av att sitta still och stirra på datorskärmen en hel dag, nonstop.

 

 

Ja men titta, nu har jag fått förklara hur jag klarar av att jobba om dagarna (thank god att jag är min egen chef) och nu kan jag fortsätta redigera lite innan det skall hämtas barn.