Denize

 

En sprallig grabb i morse som pratade om att gå till förskolan för att göra en ”hooti-tooki”.  Jag har i flera veckors tid undrat vad en hooti-tooki är för något och aldrig fått något konkret svar.  Jag antog att det var en utklippt kartongbit med lite tejp på, för det är vad sådana har hetat när han har tagit hem pyssel.

När jag sedan klev in för att lämna honom så visade hans polare att även han hade fixat en hooti-tooki.  ”Men Elian, vad är det egentligen?” frågade jag ivrigt igen.  ”Meeeh, en sån som man har två av – som man pratar i”.  Ahaaaa en walkie talkie.  Äntligen fick jag svar på mina funderingar.

 

 

Hur som helst, nu är det torsdag igen och hela den här veckan har bestått av trötthet.  Jag har sovit dåligt igen, har svårt att somna och vaknar sedan upp ett par timmar senare av konstiga drömmar.  Jag drömmer otäckt, verkligt, fruktansvärt och har sedan svårt att släppa drömmarna.

När jag väl hade lyckats somna om i natt så vaknade jag någon timme senare av att Emilia stod och skrek på mig.  Vad fasen gör ungen uppe så tidigt undrade jag såklart.  ”Vilde är ute på gården mamma, gå och hämta han”.  Jag gick zombie-aktigt till fönstret och upptäckte att jepp, min fluffboll stod där nere och stirrade på en annan större katt.  Det var bara att klä på sig och gå ned och ropa in honom.  Katten hade lyckats öppna ett fönster och smita ut.  Jag trodde allvarligt aldrig att den där katten var speciellt smart… men uppenbarligen är han klok nog att öppna ett fönster och dra.  Happ.

 

Ungar, katter, mardrömmar… att man aldrig skall få sova.  Gäsp.