Denize

 

Att driva den här bloggen börjar bli mer och mer komplicerat. Jag har nämnt x antal gånger tidigare att det är svårt att skriva om mammalivet eller om barnen nu när dom börjar bli så stora.

Att vara brutalt ärlig om sömnlösa nätter, spädbarnsskrik, bajsblöjor, ofrivilligt nedspydda kläder, tidsbristen att hinna tänka på sig själv, småbarnstrots, matvägran, utbrott, en känsla av som mamma känna sig trött och maktlös men även om hysteriskt roliga och knäppa saker som jag och barnen gjorde eller sa. Sådant skrev jag om förr. Barnen var yngre och jag kunde skriva tre öppna och ärliga rader om mina innersta känslor för att sedan få ett tjugotal kommentarer.

Idag ser inte bloggen likadan ut. Inte nog med att jag för några år sedan valde att lägga mer fokus på fina bilder och kvalitet i bloggen så lever jag med ett stort barn. Ett stort barn som har möjligheten att surfa på nätet, som har hittat intresset för bloggar och även delar med sig till sina vänner om att hon har en bloggande mamma. Detta sätter en enorm press på mig som förälder med ansvar, som skall föregå med gott exempel.
Jag måste inte bara fundera på att hitta en balans och en gräns mellan att vara personlig och privat. Jag måste även tänka på att barn läser, barn i mitt eget barns närhet, föräldrar, lärare, whoever. Man vill inte vara pinsam, inte berätta om några detaljer om hur vårt liv ser ut här hemma som skulle kunna upplevas som pinsamma, jag tänker mer på alla andra människor när jag skall publicera något… mer än vad jag tänker på vad JAG egentligen vill skriva.

Jag är extremt medveten om hur opersonlig jag börjar bli. Jag vet att det lyser igenom mer och mer och jag har full förståelse för dom som har tappat intresset helt och valt att sluta följa mig/oss. Jag kan inte klandra någon för det. Jag saknar min gamla blogg, såsom det var förr. Jag saknar att inte sätta några krav på mig själv som; inga bildlösa inlägg, inga privata detaljer, inte råka trampa någon på tårna, inte få mina barn att bli obekväma. Jag saknar att kunna skriva fyra rader och sedan publicera och skita fullkomligt i att inlägget blev bildlöst. Jag saknar att skriva av mig. Jag saknar att skrika ut min glädje, jag saknar att spy galla i textform när jag är förbannad. Jag saknar att kunna öppet visa mina känslor och vara den jag är. Ni förstår inte hur mycket jag brinner för mitt bloggande, hur mycket jag skulle vilja och kunna göra om det endast var tillåtet för vuxna människor att vara här. Om bloggvärlden inte var en öppen värld för även barn nuförtiden.
Och jag kan försöka förbjuda mitt eget barn från att läsa, förklara att det är en vuxen person som skriver en vuxen blogg som är riktad till andra vuxna människor. Men hur lätt är det inte att kika in ändå? Barn har sina egna mobiltelefoner, det finns både surfplattor och datorer i skolorna. Det vore snarare mer komplicerat att INTE kunna hitta en möjlighet till surf.

 

Nu menar jag givetvis inte att jag skulle skriva öppet om Emilia bara om hon inte läste t ex; ”HAHA idag var det så roligt för att hon gjorde såhär” eller ”Suck och stön, idag var det jobbigt att vara mamma till en 10-åring för att..”. Jag ansåg för många år sedan att hon hade blivit för stor för att blottas känslomässigt. Jag slutade för det mesta med att skriva om den personen hon var och skrev istället mest om det ytliga, det enkla, det ja… oprivata. Eller det som var väldigt positivt bara.
Även Elian har kommit upp i den åldern att jag inte längre känner att det är naturligt att skriva detaljerat om vissa saker, vi tar ämnet ’utbrott’ t ex. Förr kändes det ok att gå in på alla detaljer om hur, var, när och varför allt skedde. Idag skulle det räcka med att skriva att ungen var trött. Eller att han skrek. Punkt. Jag skulle aldrig vilja skriva exakt varför det blev som det blev eller hur han kände. Det är dom alldeles för stora för nu.

 

Med det personliga och opersonliga så syftar jag endast på mig själv. Jag kan lätt blotta mig själv, skriva om negativa känslor, glädjerus, gånger jag gör bort mig, misstag jag ångrar, känslor som uppstår. Jag skäms inte över den jag är, den jag var eller den jag kan komma att bli. Jag står för allt som har med mig själv att göra och jag är en sådan som gärna bjuder på mig själv.
MEN inte framför 10-åringar, inte framför barn. Jag kan tycka att det är bra att lära barnen att känslor är naturligt. Det är ok att gråta om man är ledsen, man får vara arg, man får alltid uttrycka sig och man har alltid rätt att stå upp för sig själv. Men det finns gränser. Jag vill inte att mina barn skall veta ALLT om sin mamma, jag vill inte att dom skall läsa om mina innersta känslor, mitt vuxna privatliv osv. Det är för mig helt onaturligt. Och när jag skriver på ett sätt nu som inte kan skada någon, skämma ut någon eller göra det obekvämt för någon så blir det istället opersonligt. Och det är för mig (och många av er) jättetråkigt.

 

Jag älskar min blogg. Som jag skrev så brinner jag verkligen för detta. Jag har varit med i bloggvärlden länge, innan denna öppnades så hade jag ett par till innan dess. Att blogga är en del av mitt liv och det är så himla roligt att ha våra dagar sparade, att man kan gå tillbaka, minnas sådant som man kanske inte skulle minnas annars, ha en enkel möjlighet att titta på gamla bilder, se och uppleva barnens utveckling men även min egen. Det är något som jag inte kan släppa taget om, jag tänker inte ens tanken att sluta blogga. Mitt nya liv har ju nyss börjat och jag vill ha allt dokumenterat på samma sätt som tidigare.
Jag kände bara att jag behöva förklara hur jag tänker, hur det går till när jag skall publicera något. Jag har ställt många krav på mig själv och allt har sina för- och nackdelar.