För fyra år sedan bokade jag en resa till Spanien åt mig och min familj. Jag hade inget som höll mig kvar i Sverige, ingen eller inget att anpassa mig efter, inga krav, ingen plats jag behövde vara på… jag var fortfarande mammaledig och framtiden var en oskriven bok. Jag hade inte en enda plan, jag hade bara ett mål: Jag ville bort från Sverige en stund, så vi åkte på en långsemester. Att min långsemester skulle bli 2,5 år lång hade jag ingen aning om då. Att min solsemester skulle bli ett nytt liv, en annan slags vardag och att jobbmöjligheter skulle dyka upp var inget jag direkt förväntade mig. Jag kände mig bara ivrig och bokade resan helt spontant – även fast jag givetvis hade pratat om att jag ville prova på ett liv utomlands väldigt väldigt länge.
Nu, 1,5 år efter att vi flyttade hem igen, så får jag fortfarande mail och frågor från nyfikna personer som också vill flytta utomlands med barn. Därför tänkte jag summera mina erfarenheter i ett inlägg, då jag tyvärr inte alltid har tid att svara på alla mail.
Som den väderkänsliga människan jag är, så föll jag för vädret så fort vi landade i Alicante och åkte vidare till Torrevieja. Solen sken, dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. Med 300 soldagar per år så kändes det som rätt plats för mig. Även om det blev kallare och blåsigare framåt vintern så sken solen fortfarande för det mesta. Bara att få leva på en ljusare plats och slippa det mörka halvåret i Sverige gjorde mycket för mig.
Efter några fruktansvärda år så fann jag mig själv igen, lärde mig att uppskatta livet och fann ett lugn inom mig och kände harmoni bara. Jag blev trygg och lycklig.
När första sommaren började ta slut, turisterna försvann mer och mer och det var dags att bestämma sig så var valet självklart. Jag skulle vara kvar. Jag och barnen skulle bygga upp ett liv i, vad som kändes som, paradiset.
Jag kollade upp svenska skolan, men bestämde rätt omgående att Emilia skulle sättas in i en spansk skola. Jag fick lite råd och hjälp, fick höra vilka skolor som var bra och hade jordens tur att hon fick plats på en av dom absolut bästa. MEN vägen dit var lång, sjukt krånglig, besvärlig och irriterande frustrerande. Jag var så less på allt pappersarbete, jag bröt ihop i tårar emellanåt för att det tog sådan jäkla tid.
Det krävdes så många olika papper, allt från Sverige skulle översättas och stämplas, det kostade pengar, man skulle ta sig till flera olika kontor på olika sidor av stan, jag behövde en tolk osvosv…
Jag skulle vilja veta vad i pappersväg man behöver för att kunna anmäla sitt barn till en spansk skola? Verkar ju vara papperslandet nr uno och innan jag sitter i situationen vill jag veta vad jag måste ha med mig om jag nu kommer iväg ner.
Man måste först och främst skrivas in i kommunen och få ett personligt nummer (den processen är dryg och kan ta tid), papper från läkare och hälsokontroll, kopior av familjemedlemmars pass, papper om vårdnad (personbevis översatt till spanska) och sedan får man ungefär 100 papper att fylla i här i Spanien. Men när allt är gjort så är det värt det!
Att Emilia fick gå ett par år i spansk skola kommer jag nog alltid tacka mig själv för, att jag gjorde som jag gjorde. Det var en helt fantastisk skola, hon lärde sig så himla mycket på vägen, utvecklades från en blyg och osäker liten flicka till en självsäker tjej med skinn på näsan. Hon fick chansen att visa vad hon går för, hon skaffade sig många kompisar och fick lära sig ett nytt språk på köpet.
I dagsläget bär hon med sig språket, men jag får tjata och bråka emellanåt så att hon fortsätter att hålla igång och att spanskan inte försvinner ifrån henne. Jag intalar mig själv att hon kanske tackar mig för det en vacker dag, även fast hon tycker att mitt tjat är jobbigast i stan.
Här är ett inlägg om spanska skolan, som jag skrev för längesen.
Hur hittade du lägenheten du bor i nu? Hur går bostadsförmedlingen till i spanien? Är det krångligt? Du har ju ingen bil, hur funkar det? Går det bussar överallt eller måste du ofta ta taxi? Jag har läst att du åkt taxi nån gång, men jag minns inte buss. vad är de största skilnaderna mellan sverige å spanien, både negativt å positivt? Hur går det med din spanska? Vilka språk talar du?märker du av den ekonomiska krisen?
– Jag hittade min nuvarande lägenhet tack vare en skylt med telefonnummer på balkongen. Det är oftast så det fungerar här, man hyr via privatpersoner.
– Angående bil så är det klart att det skulle underlätta om man hade en men jag prioriterar annat och man överlever utan. Jag promenerar för det mesta och tar bara taxi om man verkligen skall storhandla.
– Det finns en hel del skillnader mellan Sverige och Spanien. Här är det billigare att leva, lättare att få bostad, barnen är välkomna överallt, skolsystemet är fantastiskt men sedan är det ett väldigt byråkratiskt land, krångligt med papper och inskrivningar. Jag saknar även möjligheten till fritids och en enklare barnomsorg för mindre barn, dvs förskola/dagis.
– Jag talar bara engelska och svenska flytande. Spanskan är lite sisådär, jag förstår en del i alla fall.
– Jag bor i en väldigt internationell stad som lever på turism så jag märker nog inte av den ekonomiska krisen personligen som andra städer, det man kan märka är att det finns hundratals affärer och restauranger som är igenbommade.
När vi väl bosatte oss i Spanien så fanns det många lägenheter att välja mellan och jag chockerades över hur fint man kunde bo för så lite pengar. Jag bodde ”lyxigt” för en billigare peng än vad jag betalade för min trea i Nynäshamn. HÄR är ett inlägg om första lägenheten och livet i Spanien.
Ett till inlägg med info till alla som funderar på att flytta till Spanien.
Vår tid i Spanien kommer jag alltid minnas med glädje. Jag gjorde helt klart rätt val, att vi hamnade där bestämde nog ödet, det var meningen då. Jag blev stark igen, Emilia blev stark och lille Elian växte ju upp där. Han tog sina första steg där, förvandlades från bebis till barn där.
Kidsen fick se och göra annat, lära känna en annan slags kultur och livsstil och lära sig ett nytt språk (två – då båda mina barn förstår engelska, Emilia lite mer än Elian).
Why do all good things come to an end? Jo, resan tog ju faktiskt slut pga tråkigheter och enorma vägskäl. Men jag ser det som om ödet bestämde över det också. Jag har lärt mig att uppskatta lilla landet lagom också, har tagit tag i mig själv och mitt inre ordentligt och känner mig enormt ”blessed” när jag tänker på mitt liv och människorna jag har.
Vi behövde våran tid i Spanien, men nu är vårt liv här. Och det ser jäkligt ljust ut. Men vem vet när jag känner för ett nytt äventyr? Time will tell.
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också,
klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna,
klicka här!
Men vilket äventyr och va härligt för barnen att ha fått varit med om detta!! Tänk att få leva i en annan kultur, lära sig ett annat språk – vilken fördel i livet att ha med sig!!
Jag tror absolut att bada tva kommer tacka dig for sina ar i Spanien nar de blir lite aldre. Ett tips for att Emilia ska fa behalla sin Spanska ar hemspraksundervisning i skolan hemma i Sverige.