Denize

 

Ser du något, Mr. Spex?

 

Gårdagen hade gått hur bra som helst.  Som jag skrev igår så är det just det där med att skiljas åt och säga hej då som är så himla jobbigt för honom.  Men efter det hade han tagit sin vanliga roll på förskolan, kompisarna var överlyckliga och han hade lekt jättebra hela dagen.  Och ätit.  Han är nämligen fortfarande extremt petig i maten (man blir tokig emellanåt, det har ju gått flera månader nu).

När jag sedan klev in där för att hämta honom så stod jag och tjuvkikade en stund och hans ögon bara glittrade när han lekte med en av sina bästa vänner.  En kort stund senare så fick han syn på mig, sken upp och kastade sig i mina armar.  Mammas älsklingspojke.

 

Idag var det inget större tjaffs om att gå till förskolan.  Han blev överlycklig när han vaknade upp och såg det vita täcket av snö här utanför, åt frulle i lugn och ro, klädde på sig utan att protestera, nämnde väl någon gång att ”åh det är så låååångt kvar tills det blir helg”, men det var inget mer med det.  Väl framme så var han glad och sig själv, underläppen darrade till när vi skulle kramas och vinka.  Men inga krokodiltårar.  Skönt som fasen för mammahjärtat.