Denize

 

Två bilder med citat från instagram.  Det har varit tyst både där och här ett tag nu.  I förra veckan hände något som jag sent kommer glömma.  Det här året skulle vara en nystart för mig, jag skrev upp så många mål och vägledningar och allt kändes spännande, pirrigt och bra.  Sedan blev det som att ta ett kliv framåt och sedan hundra bakåt.  När jag trodde att det inte kunde bli värre så hade jag så fel, men nu… nu har botten blivit nådd och nu skall jag framåt och upp igen.

 

De senaste dagarna har jag bara accepterat det som hände, försökt hålla mig sysselsatt, umgåtts med dom bästa, fått mig på andra tankar och bara insett att detta kommer kräva bearbetning, sedan kommer jag förlåta.

Jag är i alla fall glad att jag är tillräckligt stark för att förstå att jag inte kan isolera mig igen.  Oavsett hur ont vissa saker gör, så är jag inte ensam nu.  Jag har någon som drar mig uppåt, jag har fina vänner, släkt och såklart och framförallt barnen som är den största och starkaste livskraften.

Jag har funderat och pratat om hur fasen man kan ha en sådan jäkla otur jämt.  Men det är ingen mening att tänka så, offerkoftan åker inte på, allt händer av en orsak.

 

 

Idag var det dags att kliva ur de maniska tankebanorna, återgå till de entusiastiska förväntningarna inför framtiden, gå tillbaka till vardagen och låta allt rulla på i vanlig takt.  Lilleman fick gå tillbaka till förskolan och det var med blandade känslor.  Det blev ju en lång paus (igen) så lämningen var känslofylld och tårarna som rann ned för hans kinder träffade mig rakt i mammahjärtat, det gör så jäkla ont.  Men jag har varken tid eller råd att vara ledig längre, livet går vidare och det var dags.

Som vanligt så är det främst separationen som är värst, sedan släpper det för honom och nu är det bra.

Jag skall strax jobba och sedan blir det bara att ta timmarna och dagarna som dom kommer.

 

Tack för förståelse för min tystnad, jag hoppas att jag skall komma igång ordentligt igen.  Det var ett av målen för året, att blogga ordentligt, för det betyder så himla mycket för mig.  Men det är svårt att skriva som ingenting när man är både ledsen och tom inombords.  Jag tackar även för förståelse för att jag inte kan blotta allt och dela med mig av allt som sker.  Oavsett om jag har blivit illa behandlad på en nivå som ingen människa någonsin skall behöva uppleva, så vill jag inte såra tillbaka.  Jag vet att ånger finns där och jag hoppas att ord blir till handling nu.  För jag har kommit till en punkt då jag inte kan tro på ord längre, knappt från någon överhuvudtaget, jag litar bara på det som bevisas.  Actions speak louder than words, helt enkelt.