För ett tag sedan kollade jag och kidsen på lite gamla videos från när dom var små bejbisar. Alltså man måste älska Emilia i andra klippet ”Åh vad stora öron du har”. Och så bebisskrattet i första videon, blir fortfarande rörd till tårar, kommer ihåg känslan så väl.
Tidigare idag tog jag upp Elian i min famn och sa något i stil med ’mammaaaas älsklings-plutt-gose-godis-bebis’.
Hashtag: Världenstöntigasteröst. Han är ju det, min bebis alltså. Han tog emot min kram men efter några sekunder sa han ”Mamma! Ge upp, nu får du sluta… jag är ett stort barn nu!”. No way, tänkte jag. Men ok då, han fick vinna den.
Någon halvtimme senare kom han fram och frågade om han kanske var ett ”mellanstort barn” istället. Men där kunde jag inte hålla mig, jag propsade återigen på att han alltid kommer vara MIN bebis.
Han var nog lite splittrad där, han ville vara stor… men fick lite panik och nöjde sig vid att vara liten tillsvidare.
Men kanske inte lika liten som i filmerna.
Åh , vilka sötisar! 🙂