Denize

 

Nyss hemkomna från sista besöket hos BVC för Elians del.  Nu har han gjort sina veckor, månader och år där och nästa år tar skolan över.

Han fick vägas, mätas och kolla synen.  Allt var jättebra och precis som det skulle vara.  Han fick berätta lite om sig själv, hur han ritar, räknar och leker.  Vad som är bra, vad som är dåligt.  Vad som händer när han blir arg, hur han känner om han och mamma inte alltid tycker samma sak osv.  Det var en underhållande intervju.

Hon sparade det tråkiga och mest nervösa till sist: den där sprutan.  Ellepelle var nervös, men ändå förberedd.  Jag tror dock att jag var mest nervös av oss båda, jag hade nog förväntat mig gråt och skrik och panik.  Men inte ett ljud, inte ett ryck, inte ett pip.  Jag utbrast – med den töntigaste rösten ever – ”åååh mammas duktiga killeeee”.  Han tittade bara på mig som om jag vore knäpp och sa att det inte gjorde ont alls.  Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, helt av stolthet.  Seriöst? Kan man gråta av lycka för att ungen inte skrek när han fick en spruta? Jeez.  Men så var det med det.

 

Efter att vi hade tackat för oss så tog vi en promenad i hamnen i väntan på att alla affärer i centrum skulle öppna.  Jag hade nämligen lovat Elian en liten present efter sprutan.  Tradition typ.  Så vi strosade runt, tittade på båtarna, njöt av vädret och gick sedan  upp mot C igen.  Elian plockade på sig två små polisbilar och ville snabbt hem för att leka med dom.  Polisbilar är dom roligaste bilarna just nu.

 

 

Nu väntar jag med spänning på storasystern som snart kommer hem från skolan.