Denize

 

Jag fick en förfrågan om att skriva ett inlägg om att vara ensamstående.  Jag har stirrat på skärmen en längre stund nu och försökt tänka ut något som jag inte tidigare har skrivit om.  Jag börjar väl med att länka till tidigare inlägg där jag har skrivit om just det här ämnet: HÄR, HÄR IGEN och så HÄR.

 

 

Som jag många gånger har berättat så är jag van.  Att vara ensamstående är och har varit mitt liv, jag har inget att jämföra med.  Emilias far försvann ut ur bilden ganska tidigt och med Elian skötte jag allt på egenhand enda sedan graviditeten.  Jag har aldrig haft någon typisk kärnfamilj, jag har varit ensamstående och jag har tagit ansvaret och dragit lasset själv.

Men huvudsaken är att man är van.  Och även om man som nybliven ensamstående mamma t ex har levt på ett ”vanligt” sätt innan och omställningen är stor så kommer man alltid vänja sig.

 

Något jag ofta har nämnt tidigare är att det finns både positiva och negativa saker som har med detta att göra.

I dagsläget tänker jag sällan på hur det skulle vara att leva i tvåsamhet och dela på ansvaret, vilket jag ofta gjorde förr om åren.  I dagsläget är jag nöjd med att få lägga all fokus på barnen och att dom ger all kärlek tillbaka.  I dagsläget är jag nöjd med att tänka tillbaka på allt kämpande och att bara få vara stolt över allt jag har åstadkommit och gjort bra.

MEN det är inga rosa, fluffiga moln för det.  Verkligen inte.  Det har varit tufft, är tufft och kommer vara tufft.

 

Det kommer alltid finnas tillfällen då allt är extra tufft, t ex; Tidigare i år när jag led av svår ångest och satt fast i en depression.  Då hade jag svårt att hålla ihop vardagslivet och orka göra allt själv.

Något lite mer ’vardagligt’ är väl även när båda kidsen behöver uppmärksamhet exakt samtidigt och ropar från varsitt håll.  Det är lätt att känna sig otillräcklig.

Det är även tufft när båda får ett utbrott samtidigt, skriker eller är ledsna samtidigt.  Syskon-svartsjukan skall vi inte ens tala om.

 

Och så något som kanske bara är jobbigt för mig personligen: att inte få egentid.  När man jobbar hårt med att få allt att pusslas ihop och funka, är trött efter en lång dag, hanterat trots och sura miner, lämnat och hämtat, varit och handlat, lagat mat, lekt i parken, jobbat undan lite saker framåt kvällskvisten, städat, diskat, vikt tvätten och så skall man slutligen natta barn.  Hallelujah tänker man.  MEN så vill ena ungen inte sova.  Så man fixar och donar, övertalar, ber på bara knän, kramas, pratar och fixar ännu mer.  Timme efter timme går och när ungen slutligen somnar; då är man för trött för att vara med – och missar därmed sin kväll för sig själv och tid att varva ned.

Den här fasen går i perioder.  Men när det är som värst och jag känner mig som mest fast, kvävd och instängd så kan jag tänka att ”hade det varit annorlunda så hade vi kunnat vara två om den här kampen på kvällarna”.

 

Jag kan även säga till mig själv i tystnad att jag skulle behöva en veckas semester på Mallis, där och då, när det ena tjafset sker efter det andra och man är så öronblödande trött och less.

 

Så kort och gott; det går ju inte att säga att det är något annat än tufft.  Men å andra sidan (som jag har nämnt tidigare) så är alla barn olika och att vara mamma kan vara tufft oavsett om man är ensam eller ej.  Det är ingen enkel roll.

 

 

Jag vet inte riktigt vad man skall ge för tips eller råd till en nybliven ensamstående mamma.  Att säga ”det löser sig, det blir bra” låter så… tråkigt… men det är ju sant.  För att det löser sig, det gör det jämt i slutändan.  Man kommer vänja sig, man kommer finna fördelar och man kommer se nackdelarna tydligt.

Något som jag själv tycker är viktigt för egen del är väl att hålla rutinerna.  Det är lättare att få allt att funka om man håller fast vid rutinerna.

Och så stödet.  Viktigt är det att ha någon att prata med, någon som lyssnar och möjligtvis kan erbjuda avlastning emellanåt.  Stöd är viktigt.

Och du? Var stolt över dig själv.  Det är inte pinsamt att titta sig själv i spegeln efter en jäkligt lång dag och sedan säga: Fyfan vad grym jag är! Jag fixade det, jag gjorde det, jag är stark!

 

Det finns så himla mycket att skriva om, men jag tror nog att jag har nämnt det mesta i tidigare inlägg som jag länkade till.  Man får tillåta sig själv att tycka att det är jobbigt, man får tillåta sig själv att njuta lite extra när man får sina barns totala kärlek, man får tycka att det är skönt att uppfostra såsom man vill och skapa och forma barnen efter sina egna värderingar och åsikter.  Och man får vara stolt över att man är en vinnare, tillsammans med sina barn, i slutändan.