Några brusiga mobilbilder som vi klickade till i morse strax innan förskolan. Mörkt var det, trots ett ganska sent klockslag. Som en repris från i måndags så sprang vi fort som fasen dit då himlen typiskt nog öppnade sig ordentligt just när det var dags att gå. Elian skrattade precis lika mycket och var sedan nöjd när han fick kliva in och hälsa på sina vänner igen, SOM han hade längtat.
Det blir ju ett helt annat tempo i vardagen nu när han har börjat på förskolan. Det gick verkligen toppenbra att ha honom med mig i fyra år, det var harmoniskt och skönt, vi styrde upp play dates och aktiviteter mellan mina arbetstimmar och han liksom fann sig i allt bara. Det var inga problem, han hängde bara på.
Men nu kräver han en annan slags aktivering och stimulering, även fast han är superduktig på att leka själv. Han har en fantasi som är helt obeskrivlig. Men det märks ändå att han förväntar sig något mer, på en högre nivå, därför var det väl lite knepigare att bara gå hemma i två dagar. Han mådde ju bra och ville bara hitta på saker. Hur som helst, jag vet inte riktigt vad jag skulle komma fram till… mest att man märker en förändring i jämförelse med innan. Vore kanske konstigt annars?
Anyway. Jag kom precis hem efter en dag i stora staden. Jag hade en del ärenden att uträtta, bland annat att hämta hem min dator som har lagats och det känns sååå skönt att ha den igen. Vilken skillnad!
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna sakna någon ”teknikpryl” så mycket som jag har saknat den här datorn. Äntligen kan jag återgå till bildbehandling utan att vilja kasta skärmen åt helvete.
Finafina