Det har ekat lite här inne igen, jag har egentligen inte varit tom på ord. Jag har bara tagit lite avstånd. Jag hade ingen bra vecka förra veckan. Jag sögs in i ett mörkt hål och bar runt på vad som kändes som en sten över bröstet, något tungt och betongliknande som nästan gör det omöjligt att kunna andas. Ångest. Det kommer och går och dyker upp mycket mer sällan nuförtiden, men pga vissa omständigheter tidigt förra veckan så bröt jag ihop lite igen.
Situationen som jag placeras i emellanåt är så fruktansvärt orättvis. Jag önskar ingen den smärtan, inte mitt värsta fiende. Ingen.
När man har haft något så länge man kan minnas, när man har känt en sådan obeskrivlig tillit och kärlek i så-så-så många år, när man har vetat var man skall vända sig i svåra stunder, när man har kunnat göra vad som helst och följa efter på vilken stig som helst – pga gränslös kärlek, när man har blivit tillsagd att göra vissa saker och agera på ett speciellt sätt – för att man verkligen respekterar dennes råd och vägledning….
För att sedan vakna upp en dag och inse vilka enorma misstag man begått och vilka konsekvenser som tillkom. Att man tog sig ur något men därefter bara hamnade helt vilse, ensam om något som man länge förnekat och förträngt.
Att man tog ett ansvar och försökte hjälpa vissa, när situationen borde ha varit tvärtemot. Jag spelade helt fel roll, jag tog på mig fel saker, jag ville hjälpa – men jag drogs istället ned.
För närmare ett år sedan bestämde jag mig för en förändring och för något halvår sedan blev allt mycket klarare att se. Jag insåg att jag hade blivit tagen för given, grundlurad, utnyttjad och bara tagit på mig ett ansvar som inte var mitt att ta (även om det inte alltid var mörker, det fanns ju en anledning till att jag ville hjälpa till och göra allt som jag gjorde – det fanns ju sådant som var bra och fint).
Därefter har jag blivit skuldbelagd för mycket, jag har hatat dom – jag har hatat mig själv – jag har varit ett känslomässigt vrak. Men för varenda dag som går så inser jag bara mer och mer hur fel allt var, hur fel allt är.
Det är läskigt att förlora någon/något som man alltid har vänt sig till. Det är ännu läskigare att aldrig veta vilket av det som sägs som är sant. Att förlora förtroendet och tilliten helt är så himla sorgligt.
Jag har under många års tid haft svårt för att lita på människor. Mitt förflutna har sina mörka hål och mycket har gjort mig starkare men mycket har ändå satt sina spår. Som det här med tillit. Det finns extremt få människor som jag verkligen litar på.
När saker blir svåra så har jag idag lärt mig att dra mig undan. Pratar jag med någon så kan denne svika och allt som jag sagt i förtroende kan slå tillbaka till min nackdel. Det är tragiskt. Det är en tragisk egenskap. Jag tar avstånd från människor, skärmar av, går in i min bubbla och stannar där tills det känns tryggt igen.
Det är så svårt att skriva om sådant här när man ändå aktar sig för att skriva i klartext. Mest av respekt för somliga ’små människor’ som har förmågan att gå in här och läsa (även om de längre texterna dissas pga de dryga och konstiga formuleringarna).
Men det känns ändå bättre att skriva om känslor, till en viss grad, när saker faktiskt är jobbiga. Jag har svårt för att låtsas som om allt är fluffigt och mysigt när det i själva verket är turbulent.
Och jag skriver inte det här inlägget för att framstå som om jag lever som ett offer. Jag skriver bara för att det alltid måste vara ok att berätta, att vara ärlig. Jag har också känslor, även om jag länge levt i en situation där jag hellre skyddar andra än att bry mig om hur jag bara går sönder mer och mer inombords pga allt.
Jag vill runda av mitt svammel (?) med att uppmana alla om att se SVTs serie ”Djävulsdansen”, om ni har missat. Det känns viktigt.
Otroligt strongt och många vuxen poäng där. Att våga erkänna, sätta stopp för något trots att det betyder stor förändring i livet. Man är ju alltid så rädd för att såra och vill alltid vara alla till lags. Det krävs mycket mod för att våga ta det steget du gjort. Jag har inte gjort det än och jag är över 40. Man kan inte hjälpa/skydda alla…hur gärna man än vill! Stor kram i höstrusket.
gud vilka fina bilder du har! fantastiska att bläddra runder bland!
Låter så fruktansvärt att ha det så. Önskar och hoppas att du har nånstans att vända dig när DU behöver hjälp! Du är starkare än du tror!
Stor kram! Hoppas du snart får må bättre igen. Det låter väldigt jobbigt det du går igenom. Självklart ska du skriva om det också och inte bra flufffluff.