Denize

 

Ni får ursäkta min dryga frånvaro igen.  Det har varit fullt upp och kaotiskt.  I helgen jobbade jag och barnen fick vara hos min faster.  Allt hade gått kanonbra, alla var nöjda och glada.

 

Sedan vändes allt bara upp och ned.  År 2014 måste vara det sämsta året någonsin, sjukdomens och dödens år.  Ett traumatiskt år med motgångar, tragedi, förlust och sorg.

Jag har inget direkt grepp om de senaste två dagarna, det är en enda röra.  Jag vet inte när jag har sovit, hur länge jag var vaken och tankarna går inte ens att beskriva.

Rädslan av att förlora någon för alltid.  Man tänker på vad man sa sist, man tänker på dom hårda orden som man ändå sa av kärlek och välmening i grunden, men det skulle inte bli dom sista orden.  Ångest.  Ilska.  Kaos.

Det finns ingen värre rädsla.  Och sen så en plågsam väntan.  Varenda minut går så långsamt, det känns som timmar, man vill bara få ett besked, veta vad som händer, hur allt utvecklas.  Samtidigt snurrar ord som hjärtattack, stroke, slangar och respirator runt i huvudet.

Nej fy, usch, jag ryser av obehag bara jag tänker på allt.

Som tur är så kan jag lugna mig själv med att det går bra, läget är stabilt, andningen kom igång.  Fortsätt kämpa nu, ta dig igenom detta, för allas skull.  Dina barnbarn väntar på dig och älskar dig.

 

Igår fick jag en lugnande uppdatering framåt kvällen och kunde sedan faktiskt sova.  Idag känner jag mig starkare, allt blir lättare att tackla om man har sovit.  Såklart.

Emilia har höstlov nu, umgås med en kompis för tillfället, Elian är på förskolan ett par dagar den här veckan, nu måste jag ta tag i jobb och måsten.