Denize

 

Åh fyfaraoooo vilka helvetes-veckor vi har upplevt.  Allt har gått segt och långsamt.  MEN äntligen så börjar det sakta men säkert gå åt rätt håll.  Idag har Elian fått i sig en skål flingor med mjölk.  Det tog visserligen en halvtimme, men när han väl hade fått i sig allt så sken han upp och sa ”sådärja, nuuu börjar det likna något”.  Jag var tvungen att skratta, det lät så roligt.  Men jag förstår hans glädje.  Han har ju gått hungrig i två veckor, så det blir som ett riktigt hallelujah-moment för både honom och mig när han börjar kunna äta igen.

Läkaren kunde inte svara på vad felet var, utan bad oss bara att avvakta en vecka till.  Det var frustrerande, man har ju oroat sönder sig och gått bananas inombords.  Men det verkar som om det bara kan bli bättre nu, så jag har tålamod och hoppas på att vi kan återgå till det vanliga lagom till nästa vecka.

 

 

Hur som helst, finns det fler som bara går och längtar efter att november skall ta slut? Det måste vara den mest onödiga månaden.  Det här tunga, gråa, dystra och konstanta mörkret.  Jag blir galen.  Jag hade försökt förbereda mig, jag visste ju vad jag hade att vänta mig.  Men mörkret knäcker mig.  Jag läste någonstans att vi har fått två soltimmar totalt den här månaden.  Det får väl tala för sig själv.

Men men, om november bara kan gå.  Om Elian bara blir frisk så vi kommer in i hälsosamma rutiner igen, då går tiden snabbare.  Då blir allt nog mycket lättare att tackla.

 

 

Nu ber Elian om en macka.  Yes! Ät unge, ät hur mycket du vill.  Woho!