Denize

 

Ett par mobilbilder från i morse.  Häftigt ljus innan dimman slog till ordentligt.

 

 

Tre veckor hemma nu.  Behöver jag nämna att vi är lite trötta på livet, min kära son och jag? Visst har det blivit bättre, på många olika sätt, men det dröjer innan det blir helt bra.  Läkaren hittar inget fel.  Det är så jäkla frustrerande att se att sitt barn inte är sig själv, inte äter som vanligt, inte mår som vanligt men att aldrig få ett svar på varför.

Han bör tydligen vara tillräckligt frisk för att gå tillbaka till förskolan.  Men jag kan inte göra så.  Han måste kunna äta mat för att orka leka där!? Jag är så, så, så trött på detta nu.  Elian är också less, men han känner sig inte stressad över att återgå till det vanliga på samma sätt.

Jag har fått tacka nej till olika uppdrag, fått skjuta på vissa jobb och den stressen har övergått till halsbränna och ångest.  Jag får så svårt att andas emellanåt så att jag börjar hyperventilera istället.  Jag kan inte somna om kvällarna, jag ligger bara och vänder och vrider och jagar upp mig över allt som måste göras, som inte kan göras.

Jag försöker lugna ned mig, intala mig att Elian snart klarar av att äta igen, att man måste tänka på de små framstegen den senaste veckan.  Men ibland är det lättare sagt än gjort.

 

Hur som helst så mår jag bättre idag än vad jag gjorde igår.  Vi började dagen med en promenad i den friska luften, såg hur den skinande solen försvann bakom tjocka dimman, handlade lite, Elian sprang av sig lite och nu är det soffläge igen.  Jag har fortfarande ett jäkla tryck över bröstet, så jag skall bara försöka att slappna av en stund medan Elian är lugn och nöjd också…