Denize

 

Det går lite segt med bloggen i sådana här sega tider.  Jag antar att ni alla förstår.  Jag tänkte i alla fall ta upp ett ämne som en av er frågade om för några veckor sedan.  Det var någon som undrade lite över Emilias tankar gällande Spanien, flytten osv.

 

Jag har märkt att Emilia är en hejare på att anpassa sig.  Åren i Spanien gav henne så himla mycket, hon utvecklades, formades till en stark individ med lite extra skinn på näsan.  Hon fann sig snabbt i en ny situation när vi flyttade dit.  Hon stortrivdes, språket kom fort, vännerna var många och likaså fritidsintressena.

Om man pratade med henne om att åka till Sverige så dissades det totalt.  Hon skulle aldrig flytta från Torrevieja.  Aldrig.

Men när vi väl kom tillbaka hit så tog det inte så lång tid innan hon sa det motsatta, att hon aldrig skulle flytta från Sverige.  Aldrig.

 

Att barn har lätt att anpassa sig är ingen nyhet.  Jag trodde väl kanske inte att det skulle gå så ’smidigt’ som det gjorde.  Vi hade ju byggt upp ett helt annat liv i Spanien, jag kände mig hemsk som rev sönder den basen.  Men i efterhand så inser jag att det var för det bästa.  Självklart tänker jag tillbaka och det finns både för- och nackdelar.  Jag kan sakna så himla mycket från Spanien, just för barnens del, med uppfostran, livsstil och intressen.  Men det kommer ju alltid vara så att det finns för- och nackdelar med allt.  Oavsett vad det än gäller.

 

Emilia pratar ibland om att åka tillbaka och hälsa på alla människor som finns där.  Med tanke på att hon anpassar sig så enkelt så är frågan om hon skulle vilja stanna där på heltid igen efter ett par veckors semester? Man vet ju aldrig med min dotra, haha.

Hur som helst så var omställningen nog lite svårare för Elians del faktiskt.  Inte för att han vantrivs här, självklart inte.  Han har ju fått ett eget litet liv här, han också.  Men han pratar om Spanien på ett annat sätt, han frågar ibland när vi skall tillbaka, hur vårt (gamla) hus ser ut, om allt kommer se likadant ut när vi åker tillbaka osv.

Hans längtan dyker upp lite spontant till och från, men försvinner väl förvisso lika fort också.

 

Men åter till Emilia så har hon möjligheten att kontakta vänner i Spanien och språket tvingar jag på henne, spanskan skall inte gå förlorad.