Dagarna går som vanligt, det är hela tiden fullt upp med kompislek, aktiviteter, promenader hit och dit för att lämna, hämta, aktivera, handla, överleva.
Samtidigt ber jag på mina bara knän om att en viss utvecklingsfas eller trotsperiod eller vad fasen det nu kan vara bara skall passera fort. Det är gnäll men främst skrik. Får en viss liten person inte som han vill så lägger han sig ned på backen i ren protest och skriker sig hes. Jag förstår inte hur man orkar skrika så högt, så öronblödande högt, så jäkla länge. Ibland får jag lust att lägga mig bredvid på marken och skrika samtidigt. Ibland får jag lust att låsa in mig själv i garderoben. Ibland önskar jag att det fanns en mute-knapp.
På kvällarna somnar jag i stort sett direkt efter att Emilia har lagt sig. Jag är helt slut, dagarna är intensiva, allt för att stimulera till max. Och någonstans hoppas man att de långa och fullspäckade dagarna skall göra kidsen extra trötta. Istället vaknar dom tidigare och tidigare och jag vet ju att det bidrar till ett surt humör.
Frustration.
Jag läste någonstans att det händer mycket vid ålder 4. Att man känner sig stor men ändå liten, att man är lite splittrad, att tankar om mörker och skrämmande saker dyker upp, att man släpper taget om mamma lite mer och tar sin egen plats. Det stämmer, så så så väl. Så det är ändå en tröst att han är som han skall, att det inte är ovanligt, men det är ändå så sjukt påfrestande.
Ändå är han en varm och omtänksam grabb. Han får ofta dåligt samvete efteråt, ser till så att alla mår bra, är generös med kramar, så det är rätt lätt att ”förlåta” efter ett långt utbrott.
Det kan inte vara lätt att vara liten, jag försöker tänka så. Att utbrotten är jobbiga för honom också, att han går igenom så mycket, att han växer upp och förstår mer, vill veta mer, blir skrämd av saker.
Men jag tror nog att alla föräldrar tappar tålamodet någon gång….
Hur som helst, jag vet ju att faser kommer och går. Man får bara bita ihop, blicka framåt och fortsätta på samma spår. Visa vad som är rätt och fel, fortsätta vara en trygghet, visa vem som bestämmer.
För tillfället är det lugnt. Efter lite lek på gården så sitter han och sysselsätter sig själv och ser sådär harmoniskt gullig ut (peppar peppar). Emilia pratar med kompisar, det blåser storm ute och i eftermiddag skall vi på grillfest.
Så ser allt ut här hos oss.
 - https://denize.vimedbarn.se/2014_june_inte-latt-att-vara-liten-eller-foralder/){kind=link}
Jag förstår verkligen vad du menar med dom där utbrotten! Min syster har en son på 3,5 som jag brukar passa. Utbrott och skrik är vardag. 🙂 Jag brukar låta honom skrika och gnälla tills han tröttnar, och därefter förklara för honom vad som hände, för att ge honom chans att reflektera… jag tycker man daltar lite väl mycket om man ska trösta och krama för minsta lilla. De måste väl lära sig att kunna lugna ner sig själva och inse att det inte var så farligt! 🙂
Åh vad jag känner igen mig. Min dotter gjorde uppror tilltagen i j lyssnade aldrig på vas vi sa under en bra lång tid och blev alltid arg på oss när hon inte fick som hon ville. Pratade med vår Bvc sköterska om att vi hade det jobbigt och frågade om det var en fas. Då svarade hon att 4 års åldern var den värsta åldern för föräldrarna och att många bara vill dra av sig håret under just det året. Men sen skulle 5 års åldern vara lugnare. Nu är min dotter 5 år sedan ett par månader tillbaka och tro det eller ej, hon hade helt rätt! Nu har vi istället en tjej som kör på med 3 års trotsen istället och kille som aldrig sitter stilla haha
Jag vet en mamma som hade samma problem då hennes dotter kastade sig på backen och bara skrek så fort hon inte fick sin vilja igenom, nu var hennes dotter lite äldre 5 / 6 år men hur som tillslut så gjorde mamman samma sak inne på en affär då reste dottern sig upp och "skämdes" över sina mamma. Men dottern slutade upp med sitt beteende. Hoppas det går över fort trotsåldern är inte kul att tas med tycker själv att 6 års trotsen hittills varit värst vissa dagar är man helt slut men ens barn är det bästa man har ❤️
Jag vet en mamma som hade samma problem då hennes dotter kastade sig på backen och bara skrek så fort hon inte fick sin vilja igenom, nu var hennes dotter lite äldre 5 / 6 år men hur som tillslut så gjorde mamman samma sak inne på en affär då reste dottern sig upp och "skämdes" över sina mamma. Men dottern slutade upp med sitt beteende. Hoppas det går över fort trotsåldern är inte kul att tas med tycker själv att 6 års trotsen hittills varit värst vissa dagar är man helt slut men ens barn är det bästa man har ❤️
Fina bilder 🙂
Ush, jobbigt :/ Hoppas han kommer ur det snart, kämpa på! Va lik han är sin syster på andra bilden 🙂
Jag är rätt säkert på att den här gossen kommer bli en självständig individ som vuxen, ja till och med redan som tonåring och då kommer du få tillbaka genom att du inte behöver oro dig som en del måste göra med sina tonåringar.
/ Pärlan
Ja fy alla dessa faser, känner så igen mig i de där med att skrika som barnen, mute knapp osv !