Lite bilder från de senaste (tysta) dagarna. Sommaren visade sig ordentligt, värmen höll i sig, det blev semester med båten, härligt kvällsljus och en känsla av harmoni. Barnen har lekt med kompisar, badat, plockat ännu mer bär och ätit det med glass. Vi har upplevt svensk sommar, som jag skrev sist – på riktigt.
Det senaste halvåret har varit ett av de tuffaste i mitt liv, rent känslomässigt. Det har hänt så himla mycket och det har varit svårt att hålla igång, fortsätta som vanligt när man har varit helt slut inombords. Mycket har förändrats, mycket har försvunnit, livet vände nästan från det ena till det andra. Sådant som alltid var en självklarhet för mig förvandlades till ett svek. Det är svårt att förklara detta för er, när man måste skriva kryptiskt, när det inte går att skriva som förr.
Jag kände bara att jag behövde säga något.
Sommaren har därför blivit som ett tjockt och skönt plåster på det största såret någonsin. Jag har bara fokuserat på nuet, på hur solens strålar har värmt mig, hur barnens skratt låter i havet när dom plaskar, på hur miljön ser ut runtomkring, på hur båten låter när den hoppar över vågor. Jag har lagt fokus på småsakerna, på allt som gör allt helt underbart just nu.
Jag försöker ge tillbaka till dom som stått bakom mig på sistone, som orkat lyssna, som orkat vänta när jag velat vara ensam och isolerat mig, som har tagit emot mig när jag fallit och sträckt ut en hjälpande hand när jag behövde det som mest.
Jag har helt enkelt tagit semester. Från den mörka tiden som tog över mitt liv, från problem och bekymmer, från oförklarliga och torterande känslor, från jobb och måsten.
Att sopa under mattan kommer aldrig lösa något, men att ta en semester och bara vara. Det var det som funkade nu.
Jag drömmer fortfarande mardrömmar om nätterna och i natt gick jag för första gången i sömnen. Nattetid är en orolig tid, då det undermedvetna påminner.
Men när solen går upp, när barnen vaknar, när en heldag av äventyr väntar… då, då lever jag bara.
jo fattar att det var något som hände. kanske de som känner dig vet eller de gör de ju men jag som bara läser fattar nada. ja fattar att du valde det du behövde men känns halvskumt att läsa bloggen. och fattar att du inte vill lämna ut människor och barn och who ever.
hoppas ni får en superbra sommar och allt ordnar sig
Skickar många kramar! Från en trogen läsare!!
Känner så igen mig, vände i det mörkaste hål, på väg uppåt och snart kanske ser himlen. Styrkekramar!
Känner igen mig , fick nyss veta att sambon vill gå isär och samtidigt haft kontakt med en annan tjej. Jag kan inte hantera allting nu, så jag flyr..
Kraaam
Så fina bilder! 🙂
Vackra bilder. Hoppas verkligen du kommer på bättringsvägen snarast. Önskar er allt gott
Jag älskar dina bilder, åh!
Hade önskat mig att jag haft ork till att fotografera men istället hamnade jag i en depression, bara rakt ner i stupet sådär. Jaja så kan det bli ibland men man får kämpa och hålla sig stark trots vind och oväder.
Förresten du är verkligen en otrolig stark ensamstående mamma till 2 söta barn och ja. Hoppas livet blir lättare för dig nu efter sommarlovet. Är imponerad av dig och du sprider styrka och glädje genom bloggen. 🙂
Kram
Åh vad jag känner att jag förstår va du menar med att bara leva, jag behöver det också och sommaren är ett perfekt tillfälle att öva på det. Skickar ett gäng styrkekramar….från en okänd 🙂
//Leila