Denize

 

Lite bilder från instagram, som uppdateras liiite oftare.

 

Gårdagen bestod av promenad, cykeltur, ett dopp i havet därefter och sedan blev jag bjuden på mat och dryck, lite födelsedagsfirande i förskott.  Supertrevligt och väldigt gott var det!

Och så dagen: hittills har vi mest slappat.  Vi hann packa strandväskan, bege oss ned till vattnet, kidsen hoppade i och sedan rullade stora mörka moln in över oss och åskan dundrade. Det var bara att vända hemåt igen.

 

Ellepelle är även lite slö idag.  Han råkade ut för en liten olycka med cykeln, voltade omkull och skrapade upp ansiktet.  Det var en hemsk upplevelse.  Först och främst det förtvivlade skriket efter mamma, därefter skicket jag fann honom i när jag lyfte upp honom i famnen.  Blod rann och sprutade, hela ansiktet var rött.

Det där behovet av att hålla sig själv lugn och bevara trygghet var inte lätt.  Speciellt inte när storbarnet fick syn på honom och själv fick panik.  Två rejält chockade barn och så mitt eget brustna mammahjärta – just där och då.

Men jag andades och visade ingen oro alls.  Och krigare som min son är så hanterade han det bra.  Han lugnade sig snabbt och blev omplåstrad.  Min lilla skrutt.  Fyfan vad ont det gör inom en när dom små gör sig illa, man känner sig så misslyckad, som om man kunde ha stoppat det på något sätt.

Även om jag höll mig lugn mitt uppe i allt så har jag gråtit lite i smyg, när dom inte har sett.  För det såg verkligen läskigt ut, även om det som tur var inte var någon större fara.

 

Hur som helst så fanns ingen rädsla efter allt, Elian ville cykla som vanligt, men hönsmamman ser den där cykeln som ett hotfullt monster nu och jag tänker inte släppa den med blicken.  Aldrig någonsin.

 

 

Nu ber en viss liten människa efter lördagsgodis.  Sagt och gjort.  Off we go!