Denize

 

En liten Ellepelle.  Jag känner mig ungefär lika däckad i huvudet idag som jag gjorde konstant när Elian var sådär liten.  En massiv känsla av sömnbrist har tagit över den här dagen och kaffet åker tacksamt ned.  I natt sov jag en timme, en enda liten timme.  Den här gången kan jag dock inte skylla på min son, jag vet inte vad jag skall skylla på egentligen.  Jag gick och lade mig tidigt igår då jag höll på att somna i soffan.  Sedan låg jag och vände och vred enda tills en timme innan barnen vaknade.  Men en timme är ju bättre än ingen sömn alls.

 

Det är så innerligt irriterande med insomningsproblem.  Man stör sig på sig själv, man är kall, man är varm, allt är obekvämt, man tittar på klockan och tänker ”nu är det 5 timmar kvar tills jag måste gå upp”, sedan tittar man igen ”om jag somnar nu så får jag sova 4 timmar” och så fortsätter det så.  Som tur är så är det jullov och jag har inga större måsten bortsett från att rasta och underhålla det lilla barnet (Emilia är iväg och umgås med kompisar på egenhand).

 

Nu skall vi väl ta en sväng ut i den friska luften.  Elian var egentligen bjuden på kalas idag men förkylningsbacillerna sitter kvar så vi undviker att smitta dom andra barnen.

Det är förstås jättetråkigt för Elians del.  Men alldeles för många lever på som vanligt när dom är sjuka.  Jobbar bland andra människor, går på mammaträffar, rör sig bland folk oavsett vad i olika sammanhang.  Det smittas från höger till vänster och går bara runt-runt.  Jag är lite less på sjukdomarna och vill inte heller att någon annan skall få något pga oss.  Men så tänker väl dom flesta i alla fall.  Hoppas jag.

 

 

Hur som, ut i solen och snön igen var det ja.  Ha en fin dag.