Denize

 

Det är väl en klassiker att bli sjuk innan, medan eller efter jultiderna.  Elian var först ut med feber, sedan Emilia och jag.  Som tur är så verkar det bara vara något kortvarigt som kommer och går lika snabbt.  Ellepelle återhämtade sig efter ett dygn och storasystern hade en liten febertopp och sedan var det avklarat.

 

Att skicka iväg en annan familjemedlem med ambulans har jag också hunnit med.  Igår var barnen tillräckligt friska för att vara utan mig så dom fick vara med mormor och morbror medan jag åkte in till sjukhuset för att hälsa på min far.  Att vandra upp och ned för korridorerna där var som att ta sig tillbaka till i våras när man ständigt var där och hälsade på farfar innan han gick bort.

Jag hatar sjukhus och allt som har med sjukhus att göra.  Den torra luften kändes obehagligt bekant.  Ljuden och ljuset; allt känns bara obekvämt.

Värst av allt är att se någon lida.  Någon som man alltid bara vill minnas som pigg.  Slangar överallt, maskiner och den tomma blicken.  Jag klarar inte av att känna mig hjälplös och det är det enda man är vid sådana här situationer.

 

 

Den senaste tiden i mitt liv så har jag verkligen insett hur skört livet är.  Hur viktigt det är att ta vara på det man har.  Någon dag är det för sent.  Det är ingen mening att älta, att ångra, att stanna kvar i det som borde vara det förflutna.  Hur klyschigt det än låter så gäller det att ta vara på dagarna, tillfällena man har med sina nära och kära, förlåta andras snedsteg, hoppas på förlåtelse för sina egna snedsteg och lära sig av sina misstag.

 

Jag är inte så stolt över alla saker som hänt det här året.  Det finns mycket jag skulle ha kunnat göra annorlunda.  Men det är verkligen ingen mening att tänka så, man kommer bara falla längre och längre ned.

Man måste bara inse att livet går vidare.  Vill man ändra på något, så får man ändra på sitt sätt att tänka.  Vill man ha någon i sitt liv, då ser man till att kämpa för den/dom.

Det handlar väl inte alltid om på vilket sätt man faller, utan snarare om hur man tar sig upp igen.

 

Något jag däremot kan vara stolt över, det är min mammaroll.  Hur jag än ryser av obehag av hur jag tacklat vissa situationer i mitt liv – så kan jag alltid stå med rak rygg och veta att jag prioriterat mina barn oavsett vad.

Oavsett hur dåligt jag har mått, hur långt ned under ytan jag varit, hur svag jag har känt mig – så har jag alltid lyckats ge dom vad dom behöver och lite till.  Jag måste ju ge dom det dubbla.  Det finns inget som någonsin kan vara viktigare än dom och mina mörka tider har aldrig lagt någon skugga över dom.  Deras ljusa tillvaro skall aldrig ändras på.

Det är lite såhär man får tänka när annat känns svårt.  Man måste hitta det positiva, man måste se vad man gör bra, man måste hitta olika sätt att tänka framåt.