Mr. Spex i morse…
Känslan av att svika sitt barn. Känslan av sitt lilla barn som försöker klamra sig fast vid en samtidigt som man själv tar steg bakåt. Känslan av att se sitt barn gråta efter mamma, men låta någon annan trösta.
Ja, så kändes det för mig i morse när inskolningen var klar och jag var tvungen att lämna honom där på förskolan och sedan gå. Han var förtvivlad, sa att han ville följa med, gömde sig bakom mig, höll så hårt han bara kunde i mig.
När jag förklarade att jag skulle jobba och att det var roligare för honom att stanna kvar där så saknade han förstås förståelse. Mamma, jobba? Och? Han har ju alltid varit med ändå… det är så mycket som säkert är svårt för honom att förstå och mycket snurrade nog i hans söta lilla huvud.
När han grät och skrek efter mig så var det svårt att hålla tillbaka tårarna själv. Jag kämpade med allt jag hade för att hålla mig trygg, lugn och bestämd.
Personalen sa ju att jag bara skulle gå oavsett vad, så tar dom över. Han måste lära sig att någon annan än mamma också kan trösta. Jag sa hej då, att han skulle ha kul, att mamma kommer snart.
Sedan satte jag på mig skorna, öppnade dörren, tog några steg och bröt ihop. Älskade lilla barn, fyfan vad ont det gjorde inom mig.
En halvtimme senare ringde det. Och precis som jag innerst inne visste så hade det gått över och allt gick hur bra som helst. Han var helt inne i en lek med kompisar och var glad.
Jag visste ju det. Jag har ju fått se honom där hela veckan.
Men just känslorna när man skulle gå, känslan av att svika och vända ryggen. Det finns nog inget värre.
Nu är det bara att blockera det minnet och tänka på att han har det bra, att det här är något han behöver, han avgudar ju sin förskola efter dessa dagar. Han vaknar tidigt och vill gärna gå med detsamma.
Han vill inte heller gå därifrån på eftermiddagarna för att han har så kul med alla barn.
Nu är det bara att vänta och se hur det går resten av dagen.
Jag skall försöka få lite gjort, jobba undan lite grejer, men koncentrationen är väl inte riktigt på topp så jag tar det som det kommer idag.
Usch känner igen det där! Min dotter är 4 år gammal och hon har börjat på en ny andelning med nya barn och nya vuxna, nya regler o rutiner och varje morgon jag lämnar henne vägrar hon att släppa mig. Jag vet om att hon blir glad snabbt, men usch alltså mitt mammahjärta grååter och vill bara ta med mig henne igen…
Undrar om det någonsin kommer gå över att man känner så som förälder..
Jag hade just den lämningen imorse. Och det gör ont fortfarande. Ditt inlägg fick det att knyta sig i halsen på mig igen. *Måste hålla tillbaka tårarna*. Jag hatar mig själv för att jag sviker mitt barn.
Samtidigt vet jag att jag inte sviker honom – egentligen.
Men fick jag välja så skulle jag ta med honom hem varje gång han inte vill stanna. Men verkligheten ser inte ut så… Livet är hårt! Blä. Nu gråter jag igen.
Tack för ett klockrent inlägg i alla fall! Jag älskar inlägg som jag kan känna igen mig i.
Inte helt lätt situation, och inte helt ovanligt… Men bara ett par veckors prao på förskola (plus då att jag gått där själv) lärde jag mig att den känslan brukar gå över inte så länge efter att föräldern gått.
Jag brukar säga till min son att "jag kommer när du har lekt färdigt" istället för att "mamma måste gå och jobba". Vet inte om det funkar men vill iallfall att han ska få en känsla att han är där för sin egen skull och inte för att han måste för att jag ska jbbba. =)
Åh jag känner igen de där. Jag är inte i inskloning nu men min son reagerar så i perioder och har aldrig riktigt gillat detta med dagis 🙁
Det är så fruktansvärt och det gör så jävla ont i hjärtat. En gång har jag haft en exakt likadan lämning som du hade med min treåring, och jag bröt ihop totalt jag också. Dock kommer jag inte göra om det, vända honom ryggen och gå igen, nu har jag sån tur och är hemma med lillasyster så vi kan stanna en liten stund ifall han behöver det, tills han kommit igång och leker. Vilket nästan alltid behövs. Att säga hejdå i hallen på en gång och sen gå fungerar inte för oss, alla barn är ju olika, vissa springer rakt in utan att knappt säga hejdå medans andra kanske vill sitta en stund i mammas knä först och bli lite varma i kläderna. Sen vad pedagogerna säger struntar jag högaktningsfullt i, kan man förebygga en ledsen lämning tycker jag man ska ta sig dem extra minuterna om man kan, tills barnet är redo och känner sig trygg. Det är mitt barn och jag lämnar på hans villkor 🙂
Usch va jobbigt att han inte alls ville blir lämnad idag, förstår hur du kände dig. Men det är ju allt som oftast att de blir glada efter en liten stund, som tur är 🙂 Riktigt fina bilder fick du till på E också! 🙂