För åtta månader sedan packade jag ihop några resväskor och bokade biljetter hem till Sverige i en jäkla fart. Allt skedde så snabbt, jag var tvungen, det fanns inga andra rimliga val. Jag skrev då att jag inte ville påstå att det var en flytt, det var bara en längre resa. Jag skrev att allt skulle få stå kvar så som jag lämnade det i Spanien. Möjligheten att återvända skulle alltid finnas.
Men.
Det står inte kvar, jag fick inte behålla det som var mitt, jag har inget liv kvar i Spanien. Mitt liv är här, våra liv är nu här.
Jag har tänkt skriva om detta så många gånger, men jag får inte fram orden, meningarna går inte ihop, jag kan inte formulera mig. Och jag tvivlar på att det kommer bli annorlunda den här gången, men jag måste ge det ett försök.
2014 började traumatiskt, första halvåret var ett av de tuffaste i mitt liv. Rent psykiskt så var det en kamp. Det innebar ensamhet och isolering, motgångar, misstag, svek och sorg…. djup sorg. Jag har tidigare i mitt liv upplevt depression och behövt tackla tuffa situationer och dystra tankar. Men det här halvåret, då fick jag lära mig att uppleva och handskas med ångest. Jag tappade kontrollen över min egen kropp, fick plötsligt svårt att andas, såg inget ljus i mörkret… jag gick in i väggen. Totalt och fullkomligt.
Vi landade i Sverige, Elian och jag, på nyårsafton. Jag hann inte göra så mycket mer än att lämna packning och sedan fira in det nya året. Dagarna efter fick jag inse i vilket skick allt var, mitt gamla hem, mina saker. Inte alls vad jag hade räknat med. Sedan kom sjukdomar på rullande band, en omöjlighet att skrivas in i mitt hemland (kändes det som då), saknaden efter Emilia som sedan kom tre veckor senare, alla papper, alla samtal, allt kaos, den djupa ångesten, en kort period med praktiska bekymmer samtidigt som jag inte var pigg nog att arbeta, dödsfall, förlust av kontakten med dom som stått mig närmast hela mitt liv. Listan kan göras lång.
Jag tappade all lust, jag ställde bara ett enda krav på mig själv och det var att överleva, det var att göra så barnen hade det bra oavsett vad. Folk har undrat hur man orkar ta hand om två barn själv när man mår psykiskt dåligt. Men det bara går, det måste gå om man inte har något val, så är det bara. Jag kanske inte alltid var den glada och spralliga mamman, inte den gamla vanliga mamman, det märktes såklart. Men jag fanns, jag gjorde det jag kunde, barnen mådde bra.
Och så fick jag stöd. Jag kände mig ensam, så jävla ensam och det gör jag till och från än idag. Men jag är aldrig helt ensam. Även om jag har förlorat en rad olika viktiga saker, så finns det ändå dom som drar upp mig ur mörkret. Och så fanns det hjälp att få.
Vintern blev till vår, äntligen skrevs vi in i Sverige igen. Ett steg åt rätt håll och en sten lättare. Det fanns fortfarande mycket att fixa och att ta tag i, men jag hade lite mer kraft än tidigare. Barnen gick igenom faser, jag själv jobbade med mig själv, att stå på benen igen, att ta tillbaka mitt liv.
Emilia fick börja i svenska skolan och chocken över förändringen var stor till en början. Allt var så annorlunda, hon blev så himla stor bara sådär. Men veckorna gick och vi anpassade oss. Allt blev till en vana.
När sommaren kom på riktigt så använde jag det som ett tjockt plåster på varenda sår som fanns kvar. Sol och värme gör så mycket för mig som är både ljus- och väderkänslig. Jag mådde till och från riktigt bra, jag kunde säga att jag njöt av livet – även om det uppstod några svackor då och då. Och idag känner jag mig stark igen, kanske inte lika stark som vanligt, men jag har fått kontroll över mig själv och mitt eget liv. Jag vet vad som är rätt och fel, jag väljer min egen stig att gå och har fått tillbaka ambitionen att göra det jag brinner för, jag känner mig inspirerad och är redo för livet igen.
Det kommer många tillfällen då jag tänker tillbaka och saknar livet i Spanien, såsom det var förra sommaren och innan dess. Jag tänker på alla minnen, på allt vi sett och gjort, på upplevelserna jag gav barnen. Lilleman växte ju upp där, han gick från bebis till barn där. Emilia gick från blyg till framåt där, hon lärde sig spanska och blev en självsäker tjej där.
Ibland kan jag vakna upp på morgonen, ta några andetag och tro att jag fortfarande är kvar.
Ibland lyssnar jag på musik som påminner om åren där. Oftast ler jag och känner tacksamhet för hur bra det var till en början, ibland gråter jag av saknad, ibland känner jag mig bara alldeles tom.
Jag är glad att vi fick dom åren, vissa stunder var bland dom bästa i mitt liv… men det var inte heller helt okomplicerat.
Idag är vi här, framtiden är en helt oskriven bok. Vad som helst kan hända. Men nu, nu finns vårt liv här.
Med det här inlägget så ville jag mest berätta, förklara, skriva sanningen om hur jag mådde tidigare i år. Säga att det är ok att vara svag, att det är ok att ta emot hjälp.
Jag ville även framföra att mitt liv, allt jag hade i Spanien, det står inte kvar – inget finns kvar. Jag önskar att jag tog med mig allt som var mitt och vårt på en gång. Men jag hade ingen aning om hur livet kunde bli…
Livet går vidare.
En blandning av bilder från Spanienland:
Herregud vad vackra bilder du tar! Måste bara fråga vart du gått gymnasium osv? 🙂
Ni har haft det jäkligt tufft senaste året :/ Skönt ändå att det går så bra för Emilia och Elian i skolan/på förskolan. Jag undrar också hur det gått med katten? Från början var det ju tänkt att hon skulle komma efter att ha "godkänts" för flytten till Sverige eller vad man ska kalla det. Kram
Du har kämpat på grymt bra.
Du har alltid satt dina barn först.
Jag tycker du är grym och är värd många styrkekramar 🙂
Dina barn har en underbar mamma.
De har fått uppleva något som många aldrig kommer få. Du vågade ta chansen underbart!
Läser Emilia fortfarande spanska här i Sverige eller? 🙂
Blev ni utkastade från Spanien?
Det är detta jag tycker så mycket om med din blogg och därför jag fortsätter följa, du är äkta. Jag uppskattar att du delar med dig av även de tuffa stunderna, som jag som också är ensamstående med två barn kan känna igen mig i ibland. Och ångest, Fyfan det är förjävligt. För första gången har jag upplevt ångestattacker, nu nästan dagligen, pga oro för framtiden, med barnen och allt .. Får jag fråga hur du tog dig igenom det? Funderar på att gå till psykolog men vet inte ..
jag blir väldigt nostalgisk av dina spanienbilder. jag minns din blogg från då och jag minns att det var så lätt att utläsa att ni hade det bra. Fantastiskt till och med. jag är så glad för er skull, för att ni fick uppleva den tiden. men blir också ledsen för att du har haft det så tufft nu. blir du fortfarande sviken av människor i din närhet? har du inte haft tillräckligt med sådant i ditt liv? jag hejar stenhårt på dig och tror på att det blir bättre från nu. Kram och tack för att du delar med dig ♥
Tack för att du delade med dig. Starkt! och att skriva är ju också ett sätt att tänka och att sätta ord på tankar och känslor som finns och har funnits.
Tänker ofta på dig och barnen, särskilt nu när vi är i trakterna där du bodde i Spanienlandet.
Önskar dig och barnen allt det bästa.
Underbara bilder och jag känner igen mig på några platser.
Kramar och många tankar till er.
Vi alla går igenom jobbiga perioder i livet, och särskilt lätt kan det inte vara när man har barn också. Men du verkar klara det bra, och fortsätt kämpa på! Det är kul att läsa din blogg!
Vilken kämpe du är! Alla lycka för dig och barnen 🙂
Aha, nu när jag läser igen förstår jag 🙁 antar att dom bor kvar men ingen kontakt. Stor kram till dig! Hoppas det löser sig! Det brukar det alltid, i slutändan!
Tråkigt att höra samtidigt som det känns skönt att höra att du mår bättre. Efter regn kommer sol och man växer lite mer, blir lite starkare än innan.
Vad hände med katten? Bor inte dina föräldrar kvari Spanien?
<3 Fint att du delar med dig!
hej!
Vilka fina bilder och jag förstår att du haft det tufft. Eftersom jag är Spanienfrälst och googlade eftre bloggar där man skriver om Spanien så hittade jag dig för 2-3 år sen minns inte och har läst om dig och uppskattat allt du skrivit och fotat. Har inte kommenterat så mycket men nu vill jag säga att du har gjort allt för dina barn tänk på det!
Hälsningar Birgitta S
KRAM
Ja livet är verkligen inte lätt alltid. Jag vet själv hur det är att få ångest men som du skriver så ska man inte vara rädd för att ta emot all hjälp man kan få. Skickar dig en styrkekram