Mor och son, back in the days…
Jag försökte få så mycket som möjligt gjort idag, oftast går det mesta bra med Elian hemma, men idag hade han inget större tålamod. Jag kom att tänka på dagis då, hur mycket han/jag/vi behöver det. Och om någon vecka har han en garanterad plats (man får tydligen det efter fyra månader), MEN det känns lite taskigt att kasta in honom i den omställningen, för att gå i någon månad och sedan ta sommarlov. Det känns vettigast att vänta med den förändringen tills i höst då det blir en långvarig och vardaglig rutin.
Hur som helst, tillbaka till nutid. Jag fick iväg de viktigaste jobben, nästan samtidigt som Elian drog i mig och vrålade om att göra något roligare. Vi gick ut i parken och han dras automatiskt till de större barnen. Han hängde efter en ny bästis, lekte i några timmar, vi plockade snabbt upp Emilia från skolan och sedan fortsatte leken lite till.
Nu har vi tittat lite på äldre bilder och Elian utbrast plötsligt ”uuuuuääääk, vad är det däär för nåt!?” och pekade på smultronmärket som länge prydde hans panna. Jag försökte förklara vad det var, att det inte alls var så äckligt och att det nu finns ett litet ärr efter märket. Men han köpte inte min förklaring, han höll fast vid att det var blä.
Den söta lilla gosungen på bilderna, som egentligen var min lilla monsterbebis.
Okej men då känns det som du har koll på hur du ska göra 🙂 Det är inte alltid lätt med alla beslut ush, men det är skönt när man lyckas bestämma sig för nåt iaf, tycker jag 🙂
Hmm jadu.. Kanske kan vara skönt mjukstarta lite annars, tror du inte? Är han sugen på att gå eller vad säger han själv?
Han vill ju inte aaalls börja, men å andra sidan har han ingen aning om vad det innebär då han har hängt med mig i vardagen enda sedan start. Han kommer ju trivas när det väl sker, han behöver ju den aktiveringen med vänner osv. Men ändå blir det en stor omställning. Han lär ju komma in i det hela lagom tills det blir sommarlov, sedan blir det jobbigt i höst IGEN.