Som ni säkert förstår så kan uppdateringen bli annorlunda här nu en stund framöver. Det finns alltid en gräns för hur mycket en människa orkar. Med en motgång kommer oftast flera, det vet jag så väl, men nu känns det som om det blir för mycket. Lägenheten i sig känns jobbigt, vi måste lämna vår bas, barnens trygghet, vårt hem. Men det har jag liksom fått lov att acceptera, det finns inget val. Men fler hinder ställs framför mig, vissa för personliga att ta upp såhär i bloggen (tyvärr), men idag fick jag även reda på att Elian troligtvis inte får börja i skolan här i Spanien. Vi fick ju inte rätt papper skickade från Sverige och det ställer till det ordentligt för ett barns vardag, för ett barns bästa. Jag känner mig så vilsen, jag är van vid att fixa saker på egenhand, jag måste ju det, men när jag verkligen inte kan – då blir jag maktlös, bokstavligen.
Jag har bara lust att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gömma mig. Att kunna göra som andra ”föräldrar” kan utan problem, bara skita i allt, strunta i allt ansvar. Men självklart är det en tillfällig känsla, jag lever ju för mina barn, allt jag gör är bara för dom. Men när motgångarna blir för intensiva, för grova, för mycket att hantera själv – alla på en gång – då vill jag bara innerst inne blunda.
Jag hatar att tappa kontrollen såhär, att inte veta hur jag löser situationen, vad jag skall göra härnäst eller vad nästa steg blir. Jag tar för givet att andra ensamstående föräldrar känner likadant ibland, att varför kan den andra bara vända ryggen till när jag står kvar med dubbelt så mycket ansvar? Det är väl tur att jag avgudar mina små, att dom ger mig kraften till att ställa mig upp varje gång jag faller – oavsett vad.
Jag funderar på om Sverige kanske är den enklaste lösningen en stund framöver, kanske över sommaren. Jag vet inte, just nu snurrar bara tankarna. Emilia är så fast med sin skola, det har stärkt henne och systemet är verkligen fantastiskt. Jag önskade inget annat än att Elian skulle få uppleva samma sak. Jag tackade nej till en grym möjlighet i Barcelona för min egen del gällande karriären, men just med tanke på barnen; att dom går i första hand och att deras skolgång och trygghet är viktigast, så fick jag ju snällt tacka nej.
Men oavsett vad så slår mina planer tillbaka, det flyter aldrig på, jag måste kämpa som en idiot i motvind. Och tro mig, självömkan är bland det vidrigaste jag vet. Jag klarar inte av människor som sitter och tycker synd om sig själva, så detta handlar inte om det. Jag är bara vilsen, jag erkänner att jag blir svag när det handlar om mina barn och deras framtid, om vårt bästa.
Jag behöver bara skriva och förklara att det är svårt nu, jag är inte stark nu, jag letar som en tok efter rätt stig, efter rätt väg att gå. Mina barn kommer först, varenda andetag är för dom och jag vill aldrig misslyckas, jag är bara trött inombords.
Kan ni inte åka till erat fantastiska hus här hemma i Sverige? Det är ni har i skärgården! Bara vara och ta det lugnt och sen åker ni tillbaka i höst när lägenheterna är billigare igen, så slipper ni alla turister i Spanien också 😉 Hoppas allt löser sig! Styrkekramar
hej , förstår din ångest o stress.
hoppas innerligt det löser sig för er, om det nu blir sverige igen så se det dock inte som ett nederlag, du har åstadkommit mycket under denna tid i spanien. sedan är ju inte sverige så hemskt.
men vet själv att har man mått dåligt på ett tälle sp vill man ju inte tillbaka..men vem säger att du måste tillbaka till din lght tbx till nynäshamn (va d väl ?) … ett nytt äventyr börjar ..
lycka till med allt .
Åh jag förstår!! Det är lätt att bli engagerad i din situation, men jag vet ju verkligen inte alls allt. Åh, nu känner jag att slog in öppna dörrar.Du har redan provat med oberoende part ju. Vad bra tänkt!!
Jag hoppas så att allt löser sig. Jag hejjar så på dig!! Tycker du har det omänskligt jobbit ibland och ändå strävar du på.
Denize! Jag håller på dig i alla väder och känner varmt för dig och dina finisar. Så snälla ta inte det här på fel sätt, men du och lilla E´s pappa behöver få en bättre relation. Jag vet ju långt ifrån allt om vad ni gjort och sagt till varandra, men ni behöver hitta ett sätt att komma förbi gamla sår, som jag tror det handlar om för er båda. Även om jag gillar dig supermycket och inte vet något om pappan så vägrar jag tro att det skulle vara omöjligt att hitta ett sätt. Jag tror det handlar om sårade känslor och skam och sånt är svårt att hantera. Ni skulle behöva en oberoende tredje part som hjälpte er att hitta ett sätt att samarbeta. För allas er skull. Det finns så mycket ouppklarat som förstör för dig och dina barn och säkert också för pappan med.
Förlåt att jag svarar så som rör dig personligen, men jag har följt dig länge och funderat över din situation.
Förstår att det är svårt!! Full förståelse.
men det var då fan vad allt viktigt ska krångla på en och samma gång! vem som helst skulle känna sig handlingsförlamad i en sådan situation (och då tänker jag "bara" på lägenheten och elians skolgång, det är ju fler svåra grejor under ytan om jag förstår det rätt), man behöver inte känna att man tycker synd om sig själv för att skriva om det. för det ÄR tungt. hoppas det löser sig! ibland måste man nog också be om hjälp, hur tufft det än känns.
och papprena som ska skickas för elian borde ju för guds skull finnas någonstans i någon form av datasystem. ibland blir det nästan krångligare än det borde vara, och här slår det ju rätt illa :/
kram på er
Du fina kärleksfulla människa, du om någon förtjänar verkigen medvind nu! Att du sätter barnen först är det ingen tvekan om. Maktlöshet är bland det värsta som finns. Jag önskar dig all lycka! Och vilken väg du än väljer så är du världens bästa mamma till dina barn, glöm aldrig det!
Många kramar! Du kommer lösa det här! Och sen kommer du vara ännu starkare!! Du är bäst 🙂
Å, vad jag lider med dig! Du som alltid gör ditt absolut bästa för dina barn. Finns det ingen möjlig-
het att Elian kan få börja, även om det blir något senare? Det kanske vore sämre för er att flytta hem med tanke på att det går så bra för Emilia i skolan. Hur som helst hoppas jag att allt ordnar upp sig, med bostad, med skolan och allt. Håller tummarna och sänder styrkekramar till er alla tre.
Mvh Sven Olof
Vad ätmr det för paoper elian ska ha och varför får han inte börja? Går detvinte att beställa nytt bara? Låter ju välfigt konstigt att han inte skulle få gå där..
Skickar en KRAM! Pendlade själv mellan Sverige och Spanien för många år sedan… bor numera i gbg men återvänder så ofta vi kan 🙂
Åh Denize din kämpe!!! Ingen som inte känner dig kan nog förstå din situation eller vad du har att strida emot! Man förstår genom dina texter att det är mycket som händer under den "yta" vi kan läsa om här. Jag hoppas verkligen att du ser ditt eget värde, vad duktig och tuff du är! Att du som ensamstående tog med dina två barn till Spanien och började världens äventyr säger så mycket! Förstår mycket väl att det blir tunga stunder i mellanåt men snälla glöm inte hur fantastisk du är!! Jag ser verkligen upp till dig och hoppas att jag vågar lyfta på mina vingar nångång också! Dtor stor kram!!
jag känner med dig. verkligen. det finns knappt någon värre känsla än maktlöshet. när man så gärna vill att allt ska bli bra men man kan inte lösa det själv. önskar verkligen att detta blir bra för dig och barnen till slut..det blir det givetvis men jag hoppas att ni inte behöver vänta allt för länge på det ♥
Jag hoppas att allt löser sig. Jag tycker du tar en paus från bloggandet i några dagar och tänker på dig och din familj. Vad ni faktiskt ska göra… Lycka till nu. tänker på er!! Kramar från en trogen läsare!!
may the force be with you!
Men har du ett kontrakt så måste du kunna bestrida det? Det finns fortfarande lagar som måste följas.. Står det inte i kontraktet att du kan bli uppsagd med så kort varsel får det inte gå till så!
<3 kram
Hej Denize!
Ser i ett av dina tidigare inlägg att du blir bostadslös snart och blir alldeles förskräckt! Så fruktansvärt. Vet hur det känns, men inte i närheten av så kort varsel.
Vart bor du någonstans? Min moster har nämligen ett hus i Alicante, så hon kanske kan hjälpa dig att hitta något (om du inte kan hyra hennes)..
Jeg kan ikke si annet enn at jeg føler med deg, sender deg masse gode tanker og energi og at jeg håper av hele meg at ting blir bedre for deg! Everything will be okey in the end. If it is not okey, its not the end…
Denize! Oavsätt vad du säger så är du stark! Det har jag och andra läsare med mig sett gång på gång.
Du har skapat ett fantastiskt liv för dig och dina barn. De har en enorm trygghet hos dig.
Dom kommer att se tillbaka på sin barndom med ett leende på läpparna och tack dig för allt du gjort för dom.
Det kommer alltid finnas perioder då allt går fel, men snart vänder det.
Du ÄR stark, Denize. Glöm aldrig det!
Men åh va jobbigt, är dina föräldrar/bror kvar? Eller den mannen vi sett på nån bild- kan de hjälpa med boende några dagar tills ni hittat något nytt?
Gud va svårt, vill verkligen kunna hjälpa er! Finns det inte något sätt Elian får syskonförtur i skolan? Konstigt om han inte skulle få börja där som Emilia ju! Eller Sverige kanske kan skicka papprena igen?
Lycka till! Massa kramar!
intala dig bara "jag klarar det" då det känns bättre.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det löser sig för er, att du hittar ut ur skogen och hamnar på rätt stig igen. Fram tills dess skickar jag en stor kram från en som läst din blogg i många år och tycker att du verkar vara en fanatisk människa, stor förebild och en av de bästa mammor jag vet!
Fina du, jag hoppas så att det löser sig och att ni inte behöver åka tillbaka till Sverige -bara som bloggläsare ser man hur bra Emilia mår av skolan där, och hur glad Elian är! Har du kollat blocket, det kanske finns några lägenheter där? Hostel, couchsurfing, craigslist vad som helst tills ni hittar något mer permanent?
Gällande papperen från Sverige, jag vet inte om det är en situation där det går att "sätta hårt mot hårt", men om det går kanske det är dags. Var inte för snäll.
Kram.
*ta hand om dig och din familj
Att kunna erkänna att du inte är stark just nu gör dig oerhört stark!Det krävs mod för det. Livet går upp och ned men tillslut löser sig det, antingen till det bättre eller till något accepterat. Ta hsnd om du och din familj!
Men usch, varken hem eller skola, förstår din maktlöshet och oro:(
Hoppas innerligt att det löser sig för er, på något vis, så ni får vara kvar i det liv ni skapat för er!
Massa styrka och lycka till!!
Kom hem till Sverige över sommaren! Se till att din son får det han har rätt till ibland måste man bara söka stöd och hjälp hos oss som finns här..
Du har ju en lägenhet i Nynäshamn självklart kan ni bo hos mig.. Men kom nu hem till Sverige ta tag i allt juridiskt en gång för alla.
Vi är många som stöttar er.
Kram
Denize du är så stark. Vet inte vad jag ska skriva, känner ju inte dig. Men jag är säker på att du klarar det här, hoppas i alla fall min kommentar kunde få dig känna dig lite bättre. Jag ser verkligen upp till dig, hur du som ensamstående med två barn alltid sätter dina barn först åh vill bara att du ska veta att jag verkligen ser upp till dig!